Nina Wadensjö: Oreglerad bransch är en skönhetsfläck
Jag tillhör de fåfänga. Jag har råd och jag har tid. Och jag bryr mig egentligen alldeles för mycket. Det kostar mig både tid och pengar. Tiden kunde jag använda till nyttigare saker, pengarna kunde jag spara. Eller ge bort.
Men i stället har jag ett hem med badrumsskåp som bågnar av flaskor, burkar och puderdosor. Jag äger nagellack och läppstift i alla tänkbara färger. Jag klipper och färgar håret var sjätte vecka, jag gör gärna en ansiktsbehandling när jag känner mig rastlös eller på dåligt humör. För det är väl där skon klämmer. Att det ofta handlar om hur jag mår, och vem jag vill vara.
Dagar då jag känner att jag inte riktigt räcker till blir det viktigare att ”ta hand om mig själv”.
Jag är inte ensam. Skönhetsindustrin växer stadigt, 2015 beräknades den omsätta 1,8 miljarder kronor i Sverige. I Stockholm finns det snart nagelsalonger i varje innerstadskvarter och förortscentrum, frisörsalongerna kompletteras av så kallade blow bars dit du går enkom för att få håret fönat. Dessutom öppnas brow bars där du kan få perfekta ögonbryn och förlängda ögonfransar.
Antalet plastikkirurger och salonger för mer eller mindre medicinska skönhetsbehandlingar blir bara fler och fler. Det är bara att titta förbi en klinik och spontant göra några snabba injektionsbehandlingar på lunchen eller inför helgen.
Trots att det är en stor industri känns det ändå lite skamligt att komma ut som skönhetsintresserad. Fåfängan är ansedd att vara en synd, till och med en dödssynd. En fåfäng medelålders kvinna är inte något jag vill vara, det är bara obekvämt och pinsamt.
Och kanske är det just därför det pratas så lite om vad som egentligen gäller för skönhetsbehandlingar och estetiska ingrepp. Det handlar om fåfänga, och det rör främst kvinnor. Därför diskuteras inte de problem som rör arbetsmiljö och arbetsvillkor för dem som arbetar i denna snabbväxande bransch.
Inte heller pratar vi om det som handlar om kundernas trygghet och hälsa. I Danmark finns det sedan länge en lagstiftning som ställer krav på tillstånd för dem som utför skönhetsbehandlingar, där det utförs inspektioner av den verksamhet som har tillstånd och där det finns ett krav på betänketid innan en behandling utförs.
I Sverige saknas allt detta.
[blockquote author=”” pull=”normal”]Men sedan utredningen lämnades in har mer än 100 anmälningar om felaktiga skönhetsingrepp och kroppsbehandlingar lämnats in till Allmänna reklamationsnämnden och Konsumentverket.[/blockquote]
Den så kallade Skönhetsutredningen (SOU 2015:100) lämnades över till regeringen i december 2015. Remissvaren kom in under 2016. De var motstridiga, så som fallet ofta är när det gäller ett brett område. Socialdepartementet har sedan dess berett frågan och dröjt att komma med konkreta förslag. Det kan vara rimligt. Men sedan utredningen lämnades in har mer än 100 anmälningar om felaktiga skönhetsingrepp och kroppsbehandlingar lämnats in till Allmänna reklamationsnämnden och Konsumentverket.
Varje vecka felbehandlas några i en oreglerad bransch. Kanske är det så enkelt att det handlar om att frågan ska beredas av det departement som har konsumentfrågorna i stället för av socialdepartementet? Eller rör det egentligen justitiedepartementet?
Jag vet inte vem som ska agera i frågan. Men jag tror att den tabubelagda fåfängan, och då främst kvinnors fåfänga, samt skammen när en skönhetsoperation gått fel är orsaken till att vi inte har en folkstorm kring frågan. Man tiger om det man skäms över.
Så enkelt är det.
