Debatt: Asylhandläggningen brister. Bättre fria än fälla.

När tidningsmakarna sätter rubriker på redovisningen av Gudrun Antemars utredning om flyktingmottagningen hösten 2015 är det kritiska synpunkter som lyfts fram: ”Regeringen får kritik för flyktingmottagandet” (GP) och ”Regeringen får kritik för brist på styrning (DN).

Den nyhetsvärderingen får skrivas på massmedialogikens konto. På det hela taget får regeringen och myndigheterna godkänt betyg för insatserna under ”flyktingkrisen” av utredningen. Antemar delar till och med ut några plus i kanten (”Regeringens struktur för krisledning fungerade väl”).

Sammantaget är bedömningen den samma som Riksrevisionsverket gjorde i sin utvärdering för en månad sedan. Regeringen och myndigheterna klarade provet under det akuta förloppet, men det finns naturligtvis en del att lära för framtiden.

Mer bekymmersamma är de förhållanden som kommit fram i Sveriges Radios granskning av efterförloppet. Enligt Migrationsverkets egen interna utvärdering är det bara i hälften av asylärendena som hanteringen får godkänt (Kaliber 2017-02-01).

Bristerna rör i många fall själva kärnan i en asylutredning: man utreder inte i tillräcklig grad vilka skyddsskäl en person har och vad man riskerar att råka ut för om man återvänder till hemlandet. Det är en förödande kritik av rättssäkerheten i asylprocessen.

Avslagskvoten är också anmärkningsvärt hög. Hälften av de sökande från den stora flyktingvågen 2015 nekas asyl. Det är fler än genomsnittet under åren före ”flyktingkrisen” då sex av tio asylsökande fick uppehållstillstånd. Särskilt oroande är en jämförelse med de sökande som kom under år 2014. Det handlar i stort sett om samma grupper med en hög andel från krigsområden som under år 2015. Av dem har sju av tio fått asyl.

Det är svårt att värja sig för misstanken att de stora volymerna i kombination med brister i handläggningen leder till att många som har befogade skyddsbehov nekas asyl. Samtidigt larmar gränspolisen om att 10 000-tals människor som får avslag på ansökan om uppehållstillstånd ändå stannar i landet (t.ex. Aftonbladet 2017-03-07).

[blockquote author=”” pull=”pullleft”]Hur mycket razzior och jakt på papperslösa klarar det öppna demokratiska samhället, utan att dess karaktär påverkas? [/blockquote]

Samhällets resurser att verkställa avvisningar är mycket begränsade. Risken att skuggsamhället av papperslösa ökar är överhängande. Regeringen annonserar ökade kontroller, bland annat på arbetsplatser, för att komma åt svartjobb och samvetslös exploatering av människor i spåren av detta.

Det är bra, men lämnar samtidigt oroande frågor. Hur mycket razzior och jakt på papperslösa klarar det öppna demokratiska samhället, utan att dess karaktär påverkas? Är man cynisk kan man säga att vi behöver en hög andel avslag i asylhanteringen för att kommunerna i nästa skede ska klara placeringen av dem som får uppehållstillstånd.

Så säger ingen i ansvarig position, och antagligen tänker ingen så heller. Men vad som uppfattas som underliggande realiteter kan trots allt gör sig gällande på genomförandenivå, även om det inte finns någon politisk avsikt i den riktningen.

För kommunerna kan det dock bli som att komma ur askan in i elden. En okontrollerad tillväxt av skuggsamhället av människor som lever papperslöst skulle inte bara utsätta de kommunala tjänsterna för stora påfrestningar, utan framför allt kommuninnevånarna. Det handlar om boendemiljöer med sanitära missförhållanden som ger risk för epidemisk spridning av sjukdomar som folkhemmet befriade oss från.

Människor måste på något sätt överleva och man kan vänta att stölder och inbrott ökar. Det finns också betydande risker för att svartjobb undantränger reguljära arbetstillfällen. Redan innan vi har kommit till de humanitära argumenten så leder de praktiska konsekvenserna av missförhållanden i asylhanteringen till slutsatsen att nuvarande ordning att hälften av ansökningarna avslås till följd av bristande handläggning är ohållbar.

Genom regeringens beslut i slutet av år 2015 har trycket i flyktingmottagningen praktisk taget upphört. Vi har gått från 10 000 sökande i veckan till cirka 500. Regeringen motiverade det med nödvändigheten att få andrum för anständighet i mottagningen och asylhanteringen. Det tycks som det andrummet inte har förvaltats väl av myndigheterna.

I det läge vi är nu talar såväl praktiska som moraliska skäl för att asylprövningen i praktiken borde följa den princip som präglar all annan rättstillämpning, men som inte ingår i vårt folkrättsliga åtagande: att i tveksamma fall hellre fria än fälla. Vi får helt enkelt laga efter läge där vi befinner oss nu.

Samtidigt som regeringen tillsammans med bland annat Tyskland intensifierar ansträngningarna för en ny rättsordning på EU-nivå som garanterar asylrätten, så får vi ta ansvar för de skyddssökande som kom till Sverige när EU-politiken bröt samman år 2015. Att läget kan vara besvärligt är ett dåligt argument för att inte laga efter det.

Anders Nilsson, redaktör Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg

Fotnot: Anders Nilsson är tillsammans med Örjan Nyström aktuell med boken ”Flyktingkrisen och den svenska modellen”

Spara