Björn Fridén: Medierna och makten i en osund symbios
Under hösten och vintern har vi sett en hel del välbehövlig självkritik inom journalistkåren. I synnerhet efter Donald Trumps valseger blev det uppenbart att medierna alltför ofta sprang på de små triviala bollarna medan de missade det viktiga.
Redaktörer, publicister och medietänkare insåg problemen och skrev många genomtänkta artiklar där de utvecklade sina visioner för framtidens journalistik. Vakthunden lovade att vara just en vakthund, inte skälla på varenda skugga som råkar dyka upp.
Sedan fortsatte det mesta som vanligt. I synnerhet i Sverige är inte mycket nytt. Att förändringen uteblir är inte så märkligt. Det finns inga ekonomiska incitament för pressen att bevaka makthavarna ordentligt. Det trivala står fortfarande i centrum.
Det är enkelt, går snabbt, kräver inga stora resurser.
Det är därför varenda en av de stora svenska tidningarna skrivit ett halvt dussin artiklar om Donald Trumps bisarra avlyssningsanklagelser mot Barack Obama – men inte en rad om att han samtidigt håller på att lägga ner den amerikanska miljöskyddsmyndigheten.
När medierna plockar fram lik efter lik ur hans politiska walk-in closet så kan han avleda uppmärksamheten med en galen tweet.
Men det gäller inte bara svenska mediers bevakning av amerikanska makthavare. Det gäller i allra högsta grad bevakningen av våra egna.
[blockquote author=”” pull=”pullleft”]Pressen, och i synnerhet kvällspressen håller nog inte med, men det innebär faktiskt att regeringen under tio dagar slapp granskning.[/blockquote]
Det skrevs inte mycket om vad regeringsbesöket i Iran härom veckan faktiskt innebar. Att handelsministern Ann Linde fotograferades i slöja i Tehran blev däremot en toppnyhet i svindlade tio dagar.
Politiker från olika partier slängde käft och det verkade inte finnas någon bortre gräns för hur mycket utrymme det förtjänade.
Pressen, och i synnerhet kvällspressen håller nog inte med, men det innebär faktiskt att regeringen under tio dagar slapp granskning.
Samma sak inträffade i början av året under säkerhetskonferensen Folk och Försvar. Regeringen presenterade sin nationella säkerhetsstrategi. Var den något att ha? Håller den?
Vi vet inte, för pressen var upptagen med ett onödigt dyrt taxikvitto. Regeringens säkerhetspolitik slapp hamna under luppen.
Makten och media befinner sig i en osund symbios. Båda har intresse av att den politiska bevakningen hålls banal.
Utöver att vi som medborgare blir sämre informerade får vi dessutom sämre makthavare. Regeringen och andra skulle bli bättre politiker om de visste att miljö- och säkerhetspolitiken är viktigare för granskande medier än huvudbonader och taxinotor.
Det skulle vi alla tjäna på.
