Krönika: GP-granskning: Tino Sanandaji i strid med statistiken

I onsdagens ledare i GP refererar Aleksandra Boscanin med starkt gillande Tino Sanandajis bok ”Massutmaning”. I korthet driver han tesen att immigrationen innebär mycket stora påfrestningar för samhället på grund av bristande integration.

Med en överväldigande statistisk dokumentation visar han att utlandsfödda är starkt överrepresenterade på fängelser, i arbetslöshet och i beroende av försörjningsstöd. Slutsatsen är att många av dagens samhälleliga missförhållanden beror på invandringen.

Men som alltid när det handlar om komplexa samhällsfrågor är det viktigt att vara noga med kausaliteten. Det räcker inte att visa på samvarians för att kunna dra slutsatser om orsaksförhållanden. Ett klassiskt exempel är att barnafödandet i ett antal nordtyska städer i mitten av 1900-talet varierade med storkförekomsten.

Är det så att förekomsten av arbetslöshet, fattigdom och kriminalitet i dagens svenska samhälle beror på att 17 procent av befolkningen är födda i andra länder, eller är det så att utrikesfödda är överrepresenterade i sociala missförhållanden därför att de tenderar att hamna i klasstrappans nedre delar?

[blockquote author=”” pull=”left”]Hur mycket vi än mäter vattenförhållandena i guldfiskskålen är det svårt att dra några slutsatser om hur det är på andra sidan glaset.[/blockquote]

Sanandajis mycket omfattande statistikexcercis ger inte något svar på den frågan. Och den är inte så lätt att besvara med tillgänglig svensk statistik, även om man försöker rensa för ganska grovkorniga socioekonomiska kriterier. Hur mycket vi än mäter vattenförhållandena i guldfiskskålen är det svårt att dra några slutsatser om hur det är på andra sidan glaset.

Dock har vi ett jämförelseobjekt som kan kasta ljus över grundfrågan: är överrepresentationen av utlandsfödda i en rad samhälleliga missförhållanden en tillräcklig förklaring till omfattningen av dessa missförhållanden? Eller hade det sett ungefär likadant ut även om invandringen varit mindre?

Det vill säga att dessa missförhållanden huvudsakligen har sin förklaring i andra tendenser i samhällsutvecklingen, som till exempel arbetslivets förändringar och sociala trender i vad vi kan kalla det postindustriella samhället.

Finland vs. Sverige

Jämförelseobjektet är Finland. Samhällslivet i vårt östra grannland är i de flesta avseenden snarlikt det svenska. Vi hör till de länder i världen som är mest lika varandra. Men i ett avseende skiljer vi oss: andelen utrikesfödda är tre gånger högre i Sverige.

Om Tino Sanandaji har rätt i sitt antagande att frekvensen av arbetslöshet, fattigdom och kriminalitet i Sverige i hög grad beror på förekomsten av utrikesfödda, så borde Finland vara ett exempel på det bättre i dessa avseenden.

Men så är det inte. Arbetslösheten i Sverige är i dag under sju procent, i Finland runt nio. Sysselsättningsgraden, det vill säga andelen av befolkningen i yrkesaktiv ålder som är i anställning eller eget företagande, är över 80 procent i Sverige mot 70 för Finland.

Andelen som riskerar fattigdom, det vill säga har en inkomst nära eller under 60 procent av medianinkomsten, är nästan exakt den samma för båda länderna, runt 15 procent av befolkningen.

Brottsligheten

När det gäller brottslighet är det svårare att finna bra jämförelsemått. Man kan dock se några mönster. Den totala brottsligheten (frekvensundersökningar, anmälningar, domar) är högre per capita i Sverige, medan exempelvis dödligt våld är mer förekommande i Finland. Men det är skillnader som funnits under mycket lång tid och inte kan förklaras med senare decenniers migration.

Både Sverige och Finland ligger högt i internationell jämförelse när det gäller sexual- och kvinnofridsbrott. I vad mån det beror på skillnader i anmälningsbenägenhet är en svårutredd fråga. Andelen med utländsk bakgrund i befolkningen förefaller inte utslagsgivande. När det gäller gängrelaterad kriminalitet finns inga bra jämförelsemått då det inte kodas specifikt i statistiken i något land.

Det är dock svårt att finna stöd för en hypotes att Finland generellt skulle vara mindre brottsutsatt än Sverige på grund av färre utlandsfödda.

Kostnader

Sanandaji visar att kostnaderna för immigration är höga i det korta tidsperspektivet, i synnerhet när det gäller flyktinginvandrare. Där har han otvivelaktigt rätt. Men när han hävdar att de långsiktiga vinsterna är små hamnar han i strid med en nyligen publicerad studie från Internationella valutafonden, IMF, om effekterna på sikt av immigration i 18 mogna ekonomier, däribland Sverige.

I det långa loppet är välståndsvinsterna större än de kortsiktiga kostnaderna konstaterar IMF-forskarna, som också visar att för detta resultat spelar det liten roll om det handlar om arbetskrafts- eller flyktinginvandring.

I ett land med en befolkningsutveckling som den svenska, med en ökad andel äldre i befolkningen, är den slutsatsen särskilt relevant. Om försörjningskvoten mellan yrkesarbetande och pensionärer ska hållas intakt till år 2030 krävs en halv miljon människor mer än vad den inhemska folkökningen ger.

60 000 behövs

Arbetsförmedlingen gör bedömningen att vi behöver en immigration om cirka 60 000 personer om året för att klara arbetskraftsbehovet under kommande tio, 15 år.

Skräckscenarier om en stundande systemkollaps till följd av immigrationen är ogrundade. Men Sanandajis – och Boscanins – ironiskt valda uttryck att vi står inför ett ”massutmaning” är ändå inte helt fel. För att ekvationerna ska gå ihop behöver vägen från ankomst till fotfäste i arbetslivet kortas. Och utmaningarna för att klara bostadsförsörjning, skolgång och sociala insatser för nyanlända är inte små.

Men, som IMF-forskarna påpekar, vi ska egentligen inte se det som kostnader utan som investeringar i ett högre välstånd på sikt.

Johan Flanke