Anne-Marie Lindgren: Dags att utforma ett annat tänkande
Vi måste lära av historien för att förstå framtiden.
Ungefär så stod det på de affischer, som beskrev det socialdemokratiska partiets historia, som togs fram till 100-årsjubileet 1989. Det ligger något i det. Och så här inför ett nytt år, när man förväntas blicka framåt, kanske det kan vara idé att i stället se litet bakåt – för att skaffa sig en bild av varför så mycket verkar ha gått fel.
Och som gör att egentligen alla partier verkar tämligen förvirrade inför framtiden, eftersom den plötsligt ser ut att kräva något helt annat än det som bestämde politiken för bara några år sedan.
Det är mindre än tio år sedan som den moderata försvarsministern avgick för att den borgerliga regeringen skar för mycket på försvaret. I dag tävlar borgerligheten om att vara den som höjer försvarsanslagen mest.
Utan att bekymra sig om de statsfinanser, vars stabilitet under hela regeringstiden och ända fram till nu var det överordnade målet för politiken över huvud taget.
För bara sex år sedan var den stora diskussionen inom socialdemokratin hur man skulle vinna storstädernas medelklass. I dag talar Stefan Löfven om satsningar på landsbygden. Magdalena Andersson talar mindre om överskottsmålet och mer om behovet att minska de ekonomiska klyftorna.
[blockquote author=”” pull=”left”]Ett kvartssekel senare måste detta räknas till de mer felslagna profetiorna över huvud taget i världshistorien.[/blockquote]
För så där en tio år sedan var EU ett projekt för ständigt fortsatt europeisk integration. I dag är EU snarare splittrande, inom medlemsländerna och mellan dem.
Och tja, 1989, året då vi sa att vi skulle lära av historien, utropade Francis Fukuyama ”historiens slut”; den liberala kapitalismen hade segrat, och utvecklingen skulle lugnt fortsätta framåt.
Ett kvartssekel senare måste detta räknas till de mer felslagna profetiorna över huvud taget i världshistorien.
Men det är kanske ändå någonstans där som man ska börja söka förklaringarna till att så mycket har gått åt fel håll.
För den ”liberala kapitalism” som släpptes loss över världen under 1980-talet – fast med början, faktiskt, redan före kommunismens fall – drev för all del upp tillväxt och teknisk utveckling och gav ökat välstånd och ökad individuell frihet för stora grupper.
Men lämnade andra på efterkälken och skapade sociala problem, eftersom kapitalism, och marknadsliberalism, till sin natur förutsätter ekonomiska skillnader och utsortering av det – och dem – som är mindre lönsamma.
Till det kommer, vilket Fukuyama och många med honom förbisåg, att den ideologiska kampen i världen inte bara stod mellan kapitalism och kommunism. Det fanns, och finns, andra motideologier till kapitalismen, exempelvis de som formas av islamska värderingar. Eller av traditionellt konservativ nationalism.
Det är lätt att se att de växande sociala och ekonomiska klyftor, som följt i den lössläppta marknadsliberalismens spår, skapat ökande spänningar, nationellt och internationellt. Det är lika lätt att se att den begränsning av politikens handlingskraft som också följt av marknadsliberalismen, fått många att söka demokratiskt tveksamma, lösningar på de problem liberalismen skapat och som etablerad politik inte verkar bry sig om.
Lika uppenbart är att kapitalismen inte alls segrat i världen, åtminstone inte i sin liberala form – sönderfallet i Mellanöstern likväl som Putins nationalistiska Ryssland är ett uttryck för det.
Och det har också sina mycket tydliga risker för freden och stabiliteten i världen. Svensk politik – även svensk socialdemokrati – har några decennier nu levt i en föreställningsvärld byggd kring bilderna av marknadsliberalismens alla fördelar. Och den politiska agendan, sådan den sattes av alliansen vid seklets början, har koncentrerats kring de grupper som gynnades av marknadsmodellerna.
Socialdemokratin har till skillnad från borgerligheten försökt korrigera effekterna för de grupper som missgynnades. Men det har handlat om korrigeringar – inte ändringar av de underliggande modellerna.
Det vi alla, även inom delar av borgerligheten, nu börjar upptäcka är att de har fundamentala brister.
Och att det behövs ett annat tänkande. Uppgiften inför framtiden är att utforma det…
