5 skäl för varför Liberalernas framtid inte ligger i högerpakten

Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni försöker ställa en kabinettsfråga, och säger sig vara beredd att lämna januarisamarbetet och gå till extraval om inte regeringen anpassar sig till Liberalernas syn på migrationskommitténs betänkande. Det väcker fler frågor om partiets vägval:

Det är inte alltid väljare uppskattar desperata partier.

• Det är uppenbart att partiets låga opinionssiffror under tre procent har skapat en desperation i partiet. Det är inte alltid väljare uppskattar desperata partier. Här har ungdomsförbundet LUFs ordförande Romina Pourmokhtari sannolikt rätt i att partiet behöver ställa sig mer genomgripande frågor om dess roll i svensk politik än att spotta ur sig olika disparata och desperata utspel. Hårt fokus på konstruktivt agerande i sakfrågor kopplade till en unik sammanhållen tanke, idé och vision brukar i det hänseendet fungera bättre än speltaktiskt agerande.

• Liberalerna har sannolikt få väljare att hämta genom att gå in i högerpakten tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. De första två är helt andra partier i dag än när de tillsammans utgjorde Alliansen. Det tredje är ett så kallat ”illiberalt” parti – som brukar håna och ifrågasätta den liberala grundsynen. Det tapp av väljare som Liberalerna har upplevt nu är sannolikt ingenting jämfört med vad som skulle hända om de försökte haka på högerpakten. Dessutom ses de där som svikare av många, så förtroendet och viljan att stödrösta på dem bland moderater och kristdemokrater är sannolikt lågt.

I sak har Liberalerna legat relativt nära Socialdemokraternas syn

• Den fråga som Sabuni har valt att ställa allt på spel kring är migrationskommitténs betänkande. Å ena sidan är det ett politikområde som är tillräckligt viktigt för att ställa kabinettsfråga kring. Att skapa en långsiktigt hållbar asyl- och migrationspolitik är avgörande på många sätt. Å andra sidan innebär de förslag som Sabuni reagerar på en rejäl skärpning i förhållande till den tidigare förda politiken. I stora stycken innebär de förslag som regeringen har skickat ut på remiss en fortsättning på de senaste årens mycket strama syn på asyl- och anhöriginvandring. I vissa hänseenden innebär förslagen ytterligare skärpningar, i ett fåtal en viss liberalisering i förhållande till den tillfälliga lagen. Det är möjligt att Sabuni vill tävla med Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna om vem som har den stramaste synen på migration. Det är synd och onödigt. I sak har Liberalerna legat relativt nära Socialdemokraternas syn på behovet av att kombinera en respekt för asylrätten med en insikt om att migrationen måste utgå från vilka förutsättningar till integration vi har i Sverige i dag och framöver. Men framför allt skulle nog många väljare tycka att det vore märkligt att Liberalerna vill lämna ett regeringssamarbete och gå till extraval för att en skärpning av den långsiktiga migrationspolitiken anses vara för … liberalt.

Det är inte omöjligt att ledaren för detta knappa treprocentsparti vinner en sådan dragkamp – och går ut ur segern som ledare för ett 1,5-procentsparti.

• Det är uppenbart för alla att Nyamko Sabuni inte har hela sitt parti med sig. Högprofilerade partiföreträdare i Stockholm, Europaparlamentet, riksdagsgruppen, ungdomsförbundet och partistyrelsen har ifrågasatt både klokskapen i agerandet och val av kabinettsfråga. Det är inte omöjligt att ledaren för detta knappa treprocentsparti vinner en sådan dragkamp – och går ut ur segern som ledare för ett 1,5-procentsparti. Liberalerna har inte råd med intern splittring just nu.

• Det är lätt att peka på frågor där Socialdemokraterna och Liberalerna har olika uppfattningar: synen på skatter, fördelningspolitik, vinster i välfärden och arbetsmarknaden med mera. Men det är också viktigt att peka på frågor där partierna har visat på ett starkt gemensamt agerande, som exempelvis att ställa upp för demokratin och public service, höjda pensioner och kampen mot ålderism, samt inte minst beredskapen att agera kraftfullt gemensamt för att hantera den värsta krisen som Sverige har drabbats av i modern tid.

Till detta kan läggas ett antal frågor där åtminstone delar av socialdemokratin nog tycker att Liberalerna innebär ett välkommet engagemang i ett regeringssamarbete:

• Statligt ansvar för en mer jämlik skola.
• Ökat engagemang för EU-samarbetet.
• En mer kraftfull integration.
• Ett starkt engagemang för jämställdhet i allmänhet och kampen mot hedersförtryck i synnerhet.

Slutsatsen? Liberalerna behöver återfinna sin själ. Sannolikheten för att den ligger och väntar mitt emellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är liten.