Anne-Marie Lindgren: Socialdemokratins våndor kring en modernisering

Håkan Juholts tal vid partikongressen i mars 2011.
YLVA SÄFVELIN/AIP

Tom Alandhs dokumentär om Håkan Juholt har fått debatterna om hur det gick till när han valdes och hur det kom sig att han avgick att vakna till liv igen. Uppenbart är att det finns en del från den tiden som ligger och skaver hos många.

För oavsett vad man tycker och tror om denna turbulenta period så är den inte något ljust inslag i partihistorien. Det kan inte skyllas på någon särskild ”sida” eller på några enstaka personer. Stridslinjerna var slingriga och vilsenheten allmän.

När tiden hunnit gå och skapat en svalkande distans kanske forskningen kan ge svar på vad som egentligen hände. Men jag tvivlar faktiskt på att det finns något entydigt svar.

För det är en historia med många bottnar. Med ett antal aktörer som drevs av skilda åsikter, känslor och ambitioner och som inte ens när de råkade hamna på samma linje var särskilt koordinerade. Med personliga rivaliteter och direkta personmotsättningar, med olika uppfattningar om partiets framtida politik, och med ett antal gamla surdegar sedan Göran Perssons tid. Kort sagt, en spelplan där ingen hade vare sig överblick eller kontroll. Processen drevs av sin egen dynamik.

Många ser det som en höger/vänsterkonflikt. Det finns inslag av det. Men det Håkan Juholt stod för var inte speciellt ”vänster”, det var traditionell socialdemokratisk jämlikhets- och välfärdspolitik. Flera av dem som mer aktivt agerade mot Juholt, och flera som under stormarna hösten 2011 kom fram till att situationen blivit ohållbar, stod honom åsiktsmässigt nära.

Konflikterna kring Håkan Juholt handlade snarare om socialdemokratins svårigheter att gjuta ihop sin klassiska jämlikhets- och välfärdspolitik med nya klassmönster, med villkoren i en globaliserad ekonomi och med de nya jämlikhetskrav som växer ur bland annat feminism och migration.

Det finns inga skäl att sätta den klassiska fördelningspolitiken för att utjämna klasskillnader i motsättning till en politik som riktas också mot andra ojämlikhetsskapande strukturer. Och att förändringar i ekonomiska och sociala strukturer ställer krav på andra arbetsmetoder än de gamla går inte att komma undan.

Men frågan är förstås hur man ska möta alla dessa nya krav. Ser vi tillbaka kan vi nog konstatera att de som kallades förnyare ibland väl okritiskt godtog det som uppfattades just som ”modernt”.

Partistyrelsen ville så sent som 2009 års kongress inte ha ens ett försiktigt uttalande mot vinstsyftande välfärdsföretag. Rädslan för att framställas som ”bidagskramare” får nog sägas ha lett till att försvaret för trygghetssystemen i flera år blev väl defensivt.

Valförlusten 2006 ledde till en lätt yrvaken debatt om vikten av att vinna storstädernas medelklass. Vilket i och för sig inte var feltänkt, men det innebar en försvagad uppmärksamhet på vad som höll på att hända med villkoren på LO-gruppernas arbetsmarknad och med utvecklingen utanför storstäderna. Det är tämligen uppenbart att delar av partiets traditionella väljargrupper på allvar började tveka om var partiet egentligen stod.

Kanske förstärktes känslan av att traditionella, egentligen klassbaserade, fördelningsfrågor tonats ner av den uppmärksamhet som gavs andra jämlikhetsfrågor, som feminism och antirasism. Frågor som självklart var nödvändiga att lyfta, men där bilden för många verkar ha blivit att de fått ersätta frågorna kring klassojämlikhet, i stället för att komplettera dem.

Med andra ord, politiken för en modernisering av socialdemokratin kom åtminstone delvis att utformas så att många kände det som att traditionell fördelningspolitik övergetts. Misstron på den punkten hade funnits länge, men den bröt igenom efter valförlusten 2010. Där är den avgörande förklaringen till den process som ledde fram till valet av Håkan Juholt; den var en tämligen bred partirevolt mot stockholmsfixering och modernisering på fel villkor.

Håkan Juholt artikulerade den klassiska socialdemokratiska jämlikhets- och välfärdspolitiken med snabbt stigande opinionssiffror som följd. Och han såg nog tydligare än andra vilka risker som regionala klyftor – och regionala välfärdsbrister – kunde leda till Sedan kom den dystrare verkligheten, där visionerna skulle översättas i en budgetmotion, som hade att utgå från en verklighet som inte gav så mycket utrymme för stora reformförslag. Åtminstone inte om man skulle vara någorlunda realistisk.

Det kan nog sägas fortfarande vara ett socialdemokratiskt problem. Vi talar tydligt om välfärds- och jämlikhetspolitik, i flera dimensioner, men tvekar inför frågor om betalning och styrning.

De riktigt svåra frågorna, om den ekonomiska makten i globaliseringens tid, vet vi fortfarande inte riktigt hur vi ska hantera.

Nu har vi dessutom frågan hur mycket vi kan, och måste, kompromissa med andra partier som drar åt helt andra håll än vi. Min personliga uppfattning efter tre år med januariavtalet är att vi åtminstone ska sluta med att ställa upp på åtgärder, som är sakligt ohållbara och inte kommer att lösa några problem, bara skapa nya…

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera