Anne-Marie Lindgren: Känns som en förolämpning att L väljer SD framför S

Foto: Liberalerna

Det här är en analys. Analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

I praktisk politik, med nödvändigheten att samarbeta med partier som inte alltid tycker detsamma som man själv, får man hålla undan personliga känslor och se till det faktiska läget, både för det egna partiet och för de andra.

Och för all del då, när det gäller Liberalernas beslut att verka för en borgerlig regering 2022, även om den är beroende av SD, så kan jag se den rent taktiska bedömningen bakom det. Nämligen att få tillräckligt många stödröster från M i nästa val för att man ska klara sig över riksdagsspärren.

Men det faktum att L i praktiken väljer samverkan med SD framför samverkan med S, och att de tydligen anser att det är lättare att försvara ”liberala värderingar” i samarbete med SD än med S – det får mig att känna mig personligen förolämpad.

Vad L egentligen säger, det är ju att jag och alla andra socialdemokrater är mindre att lita på än Åkessons Sverigedemokrater när det gäller försvaret av liberala värden som tryckfrihet och yttrandefrihet. 

För vad L egentligen säger, det är ju att jag och alla andra socialdemokrater är mindre att lita på än Åkessons Sverigedemokrater när det gäller försvaret av liberala värden som tryckfrihet och yttrandefrihet. 

Och L säger, egentligen, att jag och alla andra socialdemokrater är sämre än SD på arbetet för det liberala värdet om jämställdhet mellan könen. (Jag googlade när jag skrev detta för att kolla vad som stod på SDs hemsida under hänvisningen till ”jämställdhet”, men upp kom en ruta med texten ”inga resultat hittades”…).

L säger ”JA till mer samarbete, öppenhet och en gemensam europeisk framtid” och tycker uppenbarligen att det är säkrare att uppnå det tillsammans med SD, som vill minska på EU-samarbetet, än tillsammans med S som för all del vill förändra en del men är övertygade anhängare av europeisk gemenskap.

L anser att invandringen genom århundraden har berikat Sverige och ”vill att det ska fortsätta att vara så”, fast med bestämda krav på integrationspolitiken. Men det är tydligen mer naturligt att då söka samarbete med SD, var partiledare nyligen förklarat att invandring är en ekonomisk, social och kulturell belastning, än med S, som tycker ungefär som L.

Orättvist? Hårdvinklat? Jodå, litet.

Men det hjälps inte. Det är omöjligt att hitta ett enda liberalt, icke-materialistiskt, värde där SD står närmare L än vad S gör – tvärtom står SD i praktiken, om än ibland dolt bakom fluffiga formuleringar, mycket långt från liberalismen. SD är ett nationalkonservativt parti, som hårt betonar ett – förmodat – enhetligt nationellt kulturarv, som ska försvaras och hävdas även till priset av åsidosättandet av vissa liberala värden, som stör denna enhetlighet. 

M och KD är dessutom redan på väg att utveckla samma typ av nationell och kulturell konservatism, och det verkar som att L varken ser det eller förstår implikationerna av det. De tycks leva i tron att de som ett mycket litet liberalt parti i kraft av någon sorts vågmästarposition ska kunna rucka det stora åsiktsblock som bildas av tre genuint konservativa partier. Det är naivt. De som kommer att tvingas rucka på sig är de själva. 

Så vad är det för liberala värden det egentligen handlar om? Vet man det ens själv?

Det verkar inte riktigt så, men en gissning är ju att det handlar om den speciella variant som de senaste decenniernas marknadsliberalism har format. Och när det gäller försvaret för de riskkapitalägda bolagskoncernernas rätt att tjäna pengar på skattefinansierad välfärd så är ju SD oförnekligt en mer pålitlig samarbetspartner än S. 

Att vara liberal är att vara kluven, brukar det heta. Jag tycker inte att man ska se det som något nödvändigtvis negativt; det finns målkonflikter i politiken, det finns oftast både två och tre och fyra sidor av samma sak, och det är inte fel att erkänna det. 

Men liberalismen var från början ingen generellt frihetlig rörelse; någon förståelse för det förtryck man utövade över sina egna underlydande såg man inte.

Så jag skulle snarare säga att Liberalernas problem i grunden är att de vägra se just målkonflikten mellan de icke-materiella delarna av den liberala ideologin, och de rent materiella, alltså uppslutningen kring marknadsliberalismen, i bemärkelsen det privata ägandets olika rättigheter.

Vilket senare i praktiken är vad dagens marknadsliberalism innebär.

Det är i sig historiskt betingat. Liberalismen växte fram som de icke-adliga affärs- och industriidkarnas revolt mot monarki och aristokratvälde, och den revolten handlade både om rätten att fritt kritisera makten och rätten att fritt få sköta sina affärer. Här gick materiella och icke-materiella liberala friheter ihop. 

Men liberalismen var från början ingen generellt frihetlig rörelse; någon förståelse för det förtryck man utövade över sina egna underlydande såg man inte.

Och fortfarande har liberalismen svårt att se konflikten mellan ägandets krav på omfattande rättigheter och de egna liberala kraven på olika civila och sociala rättigheter. Den klassiska socialliberalismen såg åtminstone till en del denna konflikt, och att den inte kunde lösas enbart på ägandets villkor.

Men socialliberalismen får väl ses som ett av marknadsliberalismens många offer under de senaste decennierna. För förståelsen för, och som det ofta verkar själva kunskapen om denna konflikt har försvunnit.

Och slutresultatet blir att man föredrar SD framför S.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera