Anne-Marie Lindgren: Dags för trovärdig återhämtningspolitik

Foto: Ylva Säfvelin/AiP

Det här är en analys. Analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Regeringsfrågan, eller snarare spelet runt den, är av oavlåtligt intresse i den mediala debatten; frågan om vilken politik de olika konstellationerna skulle stå för väcker mindre intresse. För många väljare är det förmodligen tvärtom: man är mer intresserad av vilka problemlösningar de olika partierna står för, och mindre intresserad av taktikspelet kring regeringsbildandet.

För det är ett taktikspel vi sett de senaste veckorna. Liberalerna som tror sig ha tappat väljare på dagens regeringssamverkan har bestämt sig för att försöka rädda sig kvar i riksdagen genom att binda sig för en ny alliansregering och med det ta väljare från M. Centern, som vunnit på Januariavtalet, håller dörrarna öppna åt alla håll för att med det behålla en stark förhandlingsposition.

Några djupare överväganden kring lösningar på centrala politiska problem ligger knappast bakom vare sig det ena eller andra positioneringen. I ett splittrat parlamentariskt läge med många småpartier behöver sådana småpartier inte nödvändigtvis ha vare sig någon tydlig politisk linje eller några användbara problemlösningar. De kan nöja sig med att taktikspela. Nödvändigheten för de litet större partierna att hitta tillräckligt många stödpartier för att kunna få bilda regering ger de små en så stark förhandlingsposition att en egen linje inte behövs.

Dock, med ett starkt regeringsbildande parti snävas förhandlingsmöjligheterna in. M håller på att skapa den styrkan genom att knyta till sig KD och SD.

S har mindre möjligheter att öka sin styrka genom anknytning till andra partier. MP är för svagt och osäkert, och V som så ofta förr mest upptaget av att profilera sig mot S. Socialdemokratin måste – som förr – bygga sin styrka på egen hand.

Låt oss se på några utgångsförutsättningar för detta.

• Marknadsliberalismens haveri. Kritiken mot att framför allt skolan styrs av affärs­intressen håller på att nå stormstyrka. Det feltänkta i att försämra sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna för att sjuka och arbetslösa i stället skulle få jobb är plågsamt uppenbart (inte minst för de sjuka och arbetslösa). Att utrymmet för oseriösa, ibland direkt kriminella aktörer kraftigt ökat av de aningslöst generösa kraven för att starta och driva företag, och att de lika aningslösa reglerna för att hämta hit arbetskraft gett stora möjligheter för exploatering är en växande, lika plågsam insikt.

Det finns, med andra ord, stora möjligheter att få gehör bland väljarna för tydliga krav på förändringar i den här politiken. Man kan rent av misstänka att det finns risker med att inte driva sådana kav, eftersom missnöjet och kritiken – inte minst bland väljargrupper som är viktiga för S – är så omfattande, och förväntningarna på åtgärder växer.

Varken privatiseringarna eller skattesänkningarna har, som borgerligheten en gång hävdade, lett till förbättringar.

• De alltmer uppenbara bristerna i välfärdssystemen. Varken privatiseringarna eller skattesänkningarna har, som borgerligheten en gång hävdade, lett till förbättringar. Privatiseringarna har knappast löst några problem men skapat en del nya, och skattesänkningarna är definitivt en central förklaring till försämringarna inom välfärdssektorn.

Här finns väljarstöd att hämta för att reparera bristerna. Det förutsätter i och för sig klarspråk om att det kräver finansiering, det vill säga höjda skatter, och det kräver ett genomtänkt upplägg för att klara den borgerliga motkampanj som är given. Dock finns ett antal förändringar i skattesystemet som är behövliga av rena rättviseskäl som de alltmer orimliga subventionerna till privata hushållstjänster, och som går att argumentera hem.

• Men här finns ett annat problem – och det är att även med vissa skattehöjningar så är utrymmet för reformer, i meningen större förbättringar, begränsade. Det underskott i statsbudgeten som byggts upp under pandemin är motiverat och har förhindrat värre ekonomiska skador.

Men vi kan inte börja låna till reformer. Däremot ökar det ju trovärdigheten i kraven på prioriteringar, som att dra in skattesubventioner och se över dagens generösa – och kostnadsdrivande – etableringsregler för privata välfärdsföretag.

Men framför allt måste S utforma en trovärdig politik för återhämtningsfasen efter pandemin. Den måste koncentrera på strategiska insatser med spridningseffekter för hela ekonomin, inte ett allmänt utdelande av företagssubventioner, och insatserna bör självfallet inkludera det som samtidigt behöver göras inom klimatpolitiken.

Dagens politiska debatt har många obehagliga inslag av populism, faktaförnekelse, förenklade lösningar och konspirationsteorier.

Samtidigt finns flera tecken på att många direkt längtar efter en mer saklig diskussion, som ser problemen i ansiktet och söker fungerande lösningar på dem. Det är, dessutom, den enda typ av debatt som på riktigt kan leda till fungerande åtgärder, vilket är ett skäl så gott som något för S att verkligen utveckla en sådan politik.

Och framförd med tillräckligt självförtroende, utan sneglande på vilka samarbetspartner som kan tänkas ställa upp efter valet, finns det öppningar för att öka väljarstödet.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera