Med januariavtalet vinner Socialdemokraterna inga val

Inget av de problem Sverige står inför i dag går att lösa med ännu större ekonomiska klyftor, fler privatiseringar och fler skattesänkningar. 

Det konstaterade finansminister Magdalena Andersson i Agenda häromkvällen, efter att för eftertrycklighetens skull också skrivit det på sin Facebook-sida. 

Det är både ett korrekt konstaterande och en intressant politisk signal från partiledningen – för finansministrar gör förstås inte den här sortens strategiska markeringar alldeles på egen hand. Vad det handlar om är linjen inför nästas års val – och den linjen kommer att vara mycket tydligare riktad mot den typ av marknadsliberalt tänkande som dominerat de senaste tre decennierna. 

Och vara mer av klassisk socialdemokrati. 

Något annat är knappast ens möjligt, om partiet vill överleva. Med januariavtalet vinner vi inga val. 

Coronakrisen har obarmhärtigt tydligt visat på vilka stora problem vi har i äldreomsorgen helt enkelt som en följd av resursbristen (läs: skattesänkningarna). Och som privatiseringarna snarast förvärrat, eftersom kravet på vinst ytterligare minskar pengarna till själva verksamheten. 

Inom lärarkåren håller kritiken mot marknadsskolan att växa till stormstyrka. Att det krävs förstärkta polisiära och rättsliga resurser för att komma till rätta med den redan etablerade gängkriminaliteten är uppenbart. Men lika uppenbart är att det krävs ett antal andra insatser, inom skola, socialtjänst och arbetsmarknadspolitik, för att ändra på de mekanismer som bildar grogrund för kriminaliteten. 

Och om vi, på tal om brottsligheten, ska komma åt den välfärds-och arbetslivskriminalitet vi numera nästan dagligen får rapporter om i media, så måste helt enkelt kontroll och regelsystemen skärpas. Det ständiga aningslösa regelförenklandet för att ”göra det enklare att starta företag” gör det nämligen alldeles för enkelt att driva kriminella företag – till stor skada för alla andra företag, de där som man egentligen ville gynna. 

I bortemot tre decennier nu har den dominerande tankefiguren varit att ”marknaden” är bättre på att lösa samhällsproblem än vad politiska beslut är – och begreppet ”marknaden” har allt mer kommit att tolkas som ”företagarintressen”. Med det synsättet har större spelrum för företagarintressena betytt att inte bara ”marknaden” utan hela samhället skulle bli bättre. 

Men det var alltså inte sant. 

Visst finns det ett antal fristående skolor som fungerar alldeles utmärkt, men skolsystemet som helhet har inte blivit bättre som följd av privatiseringarna – snarare kan man säga att den ökade elevsorteringen gjort systemet sämre. Gymnasieskolan har blivit mer kostnadskrävande beroende på en mer splittrad och orationell organisation, och programutbudet svarar dåligt mot arbetsmarknadsbehoven. 

Långtidsarbetslösheten har inte minskat för att ersättningarna sänkts – den har ökat, vilket åtminstone delvis förklaras med att arbetsmarknadsutbildningen skurits ner. 

Skattesänkningarna har inte betalat sig själva och inte nämnvärt ökat sysselsättningen; de har bara fördelat om sysselsättning mellan offentlig och privat sektor. Med allt mer påtagliga brister inom den offentliga sektorn – äldreomsorgen, sjukhusvården, socialtjänsten, polisen – som följd. 

Det är helt uppenbart att resultaten av de stora borgerliga förändringarna i mer marknadsliberal och företagsvänlig riktning – skattesänkningarna, de försämrade socialförsäkringarna, privatiseringarna, rut-subventionerna – inte blivit vad man tänkt sig. De har skapat ett antal nya problem utan att göra så värst mycket åt de gamla de var tänkta att lösa. 

De har skapat ökade ekonomiska klyftor utan att dessa klyftor, som en gång utlovades, ökat välfärden för alla. 

Insikten om det håller så sakteliga på att sprida sig även inom borgerligheten. Flera tunga liberala ledarsidor är, liksom många i de borgerliga ungdomsförbunden, djupt kritiska till regelverket för friskolorna. Och menar att de borgerliga partierna borde sluta att slaviskt böja sig för företagens affärsintressen, och i stället göra om reglerna med utgångspunkt i medborgarnas intressen. 

Ännu så länge har det dock inte påverkat de borgerliga partierna, med undantag för att L meddelat att de kan tänka sig en viss justering i reglerna för skolpengen. Men för all del, det första steget i en omprövning brukar vara det svåraste, för det kräver att man faktiskt tar till sig att det alls krävs ett omtänkande. När den insikten väl infunnit sig, brukar det andra steget gå lättare. 

En viss insikt om att det börjar bli problematiskt att försvara de senaste decenniernas alla förändringar kan också, om än på ett litet avigvänt sätt, spåras i att vissa mer benhårda högerdebattörer nu börjar dra det klassiska kommunistkortet. 

För när det gör det, då vet alla som varit med ett tag, då är det för att de dels börjar känna sig pressade av kritiken mot den egna politiken, dels inte kan bemöta den med sakligt hållbara argument. 

Eller, som det gamla talarknepet lyder, ”Argumenteringen svag – höj rösten”.