Lars Stjernkvist: Så länge det finns diskussion finns det hopp

Det här är en ledartext. Ledartexter är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Jag har en bekännelse att göra. Det är lite pinsamt, men möjligen är det en förmildrande omständighet att jag inte är ensam. Andra kommunalråd har uttryckt ungefär samma sak. Tage Erlander skriver till och med om det i sina dagböcker.

Det har hänt att jag har gått motvilligt till ett partimöte, och det har hänt mer än en gång att jag har gått frustrerad därifrån. Under mina år som riksdagsledamot och kommunalråd tänkte jag till och med tanken att uppdraget skulle vara lättare att bära om jag inte tvingades besöka mitt partis möten.

Relationerna med partivänner är alltid speciella. Inom alla partier finns en konkurrens om politik och poster, och samtidigt har vi – åtminstone för det mesta – en gemensam värdegrund. Därför känns det alltid särskilt frustrerande när ifrågasättandet kommer från de egna vännerna, de som jag hoppas och tror är likasinnade.

Alltså borde jag inte vara särskilt bekymrad över att antalet medlemmar i vårt parti sjönk under 2020. Visst, förra året var speciellt. Utvecklingen är emellertid stadig. Socialdemokraterna och partierna i stort förlorar medlemmar. Det är inte rättvist att jämföra med kollektivanslutningens dagar, då en bra bit över en miljon svenskar tillhörde ett politiskt parti. I början av 90-talet fanns det en kvarts miljon kvar, och minskningen har fortsatt sedan dess.

Jo, jag är bekymrad, djupt bekymrad. Det beror inte på att jag trots trotsiga möten tror att partiet behövs, utan jag tror att partiet behövs på grund av dessa möten.

Vi är inte lika många medlemmar som tidigare, men fortfarande tillräckligt många för att inrymma olika åsikter. Det finns olika åsikter om hur skattepengarna ska fördelas. Vad som är viktigast, i kommunen, i regionen och i landet. Några vill lägga mer pengar på försvaret, andra mindre. Det finns som bekant olika åsikter om migrationen, hur balansen ska vara mellan kontroll och generositet. På nästan varje möte finns det någon som tycker som Daniel Suhonen, och någon annan tycker som Widar Andersson.

Frustrerande, men härligt.

Det är den här bredden och de här åsiktskrockarna som gör oss till ett resonerande parti, som förhindrar att vi som parti förförs av någon hängiven ytterkantspolitiker. Knådningen gör oss mindre radikala, men politiken blir mer realistisk.

Som bekant, vi lever i en polariserad tid. Det är radikalitet och renlärighet som förefaller uppskattas mest. Men kanske är en förändring på väg. Utvecklingen i USA och på andra ställen har visat vad som händer i polariseringens förlängning. Det är möjligt att jag önsketänker, men jag anar en förändring, att det våras för resonerande partier och politiker.

Socialdemokraterna blir aldrig vinnare när extremerna hörs mest, när de hårda angreppen haglar. Vi är som bäst när det finns utrymme för nyanser, när debatten är som på ett trotsigt partimöte.

Så vad är det jag försöker säga? Jo, jag och andra har en förbaskad skyldighet att hålla liv i partiet. Så länge det finns en diskussion, så länge kommunalråd och andra möter motstånd, finns det anledning att vara hoppfull.

Det är när jag lämnar ett möte småvisslande eftersom alla höll med och var tysta som jag ska känna riktig oro.

Lars Stjernkvist är ledarskribent 

Ledarskribent
Ledarskribent

E-post: [email protected] Telefon: 08-700 26 00 Adress: AiP, 105 60 Stockholm Besöksadress: Sveavägen 68, Stockholm

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera