Logisk regeringsombildning

Dagens regeringsombildning omfattade enbart MP-ministrar. Det var logiskt. Att två tidigare MP-ministrar, Isabella Lövin och Peter Eriksson, hade meddelat att de lämnar regeringen gjorde att det nu var möjligt att göraa en omflyttning av två tidigare MP-ministrar samt att lyfta in två nya.

Att språkröret Per Bolund lämnar finansdepartementet och i stället får ta hand om miljö- och klimatfrågorna är naturligt. För Miljöpartiet är detta den enskilt tyngsta ministerposten efter statsministern. Bolund har också en gedigen erfarenhet och starkt engagemang för dessa frågor, och som språkrör fortsätter han och Miljöpartiet att signalera tyngd på den ministerposten.

Nyvalda språkröret Märta Stenevi får ta hand om såväl jämställdhet som bostadsfrågorna. Vissa kanske tycker att det är en udda kombination. Men sett utifrån ett segregationsperspektiv är det naturligt. Att bryta bostadssegregationen och bekämpa hedersförtryck är två av de viktigaste integrationsutmaningarna i dagens Sverige. Till det kommer det ökande våldet mot kvinnor i hemmen som pandemin har inneburit. 

Att Miljöpartiet ska ha en person på finansdepartementet är givet i en tvåpartiregering. Åsa Lindhagen ersätter Per Bolund på den posten, och kommer hädanefter att vara viktig samtalspartner för Magdalena Andersson när det gäller utformandet av den ekonomiska politiken både under den återstående krishanteringen och i perioden som följer.

Ny biståndsminister, formellt kallas portföljen “minister för internationellt utvecklingssamarbete”, vilket är en mer korrekt men något fyrkantig titel, blir Per Olsson Fridh. Som tidigare statssekreterare, och därmed nr 2 efter tidigare biståndsministern Peter Eriksson, anses han vara mycket kompetent och ha god erfarenhet av sakfrågorna. Han är okänd för många väljare, men har ett intressant förflutet inom folkrörelsesverige. Liksom utrikesminister Ann Linde har han nämligen varit generalsekreterare för LSU, ungdomsorganisationernas samordningsorgan. 

Nu behövs styrfart, inte någon som behöver en viss startsträcka för att komma igång med att driva politiken på viktiga sakområden.

Varför passade inte Löfven på att “toppa” det egna laget, och göra förändringar bland S-ministrarna, har många förståsigpåare undrat. Det finns flera skäl till det. För det första är det mitt i en krishantering inte läge att göra stora förändringar. Nu behövs styrfart, inte någon som behöver en viss startsträcka för att komma igång med att driva politiken på viktiga sakområden. För det andra finns det inget tryck inom vare sig partiet eller bland S-väljare på att byta ut någon S-minister. De flesta delar nog statsministerns uppfattning att dagens S-ministrar över lag gör ett bra jobb. Visst begås misstag. Visst kan vissa bli ännu mer synliga. Men ministrar som Lena  Hallengren, Magdalena Andersson, Mikael Damberg, Ardalan Shekarabi och många fler har tydligt visat att de klarar av de viktigaste uppdragen av alla: att hantera en kris och att tydliggöra den socialdemokratiska synen på samhällsutvecklingen.

Daniel Färm
Daniel Färm

Politisk redaktör

E-post: [email protected]

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera