En avvägning mellan centralt och lokalt ansvar

Den kommunala självstyrelsen är inskriven i grundlagen. Portalparagrafen i regerings- formen säger att den svenska folkstyrelsen ”förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse”. I 14 kapitlet 2§ heter det sedan: ”Kommunerna sköter lokala och regionala angelägenheter av allmänt intresse på den kommunala självstyrelsens grund.”

Någon närmare precisering av vad som är sådana gemensamma lokala (och regionala) angelägenheter ges inte. Antagligen ska man tolka det som att lagstiftarna menat att det får definieras i särskild ordning, och att definitionen kan ändras från tid till annan.

Men inledningskapitlets skrivningar som slår fast vad ”det allmänna” ska ”trygga” för medborgarna rör i mycket stor utsträckning sociala tjänster.

Välfärdspolitikens praktiska förverkligande, alltså. Och de tjänsterna har kommuner och regioner i dag det praktiska ansvaret för att sköta i enlighet med principen om kom- munalt självstyre: bostad, utbildning, social omsorg och goda förutsättningar för hälsa.

Att så mycket av välfärdspolitiken är ett lokalt ansvar har historisk bakgrund. De gamla socknarna hade det praktiska ansvaret för både fattigvården och folkskolan. När 1860-talets kommunreformer gjordes gick detta ansvar bara över till de nya kommunerna, fast skolan då hamnade hos den kyrkliga kommunen, det vill säga församlingarna – eftersom kristendomsundervisningen var ”skolans viktigaste ämne”.

(Vilket förklarar kravet i de tidiga socialdemokratiska partiprogrammen på ”skolans skiljande från kyrkan”. Först 1930 hade folkskolan helt förts över till den borgerliga kommunen)

Sjukvården hamnade hos landstingen genom två reformer under 1920-talet. Och vartefter de sociala tjänsterna byggdes ut under folkhemsperioden hamnade mer och mer av ansvar hos kommunerna. 1970- och 80-talens decentraliseringspolitik avskaffa- de mycket av den tidigare statliga detaljregleringen, och statsbidragen blev generella
i stället för sektorsbundna, med frihet för kommunerna att själva avgöra hur de skulle fördelas på olika verksamheter.)

Det finns skäl för denna lokala bestämmanderätt. Skola, vård och omsorg är viktiga för att folks vardag ska fungera, och att man kan organisera de verksamheterna efter lokala förutsättningar och behov är viktigt både för effektiviteten och demokratin.

Men samtidigt är ju skola, vård och omsorg viktiga delar i en nationellt omfattade välfärdspolitik, där sådant som tillgänglighet och god kvalitet ska vara likvärdigt för alla medborgare – oavsett var i landet man bor.

Vilket innebär att staten, även efter 70- och 80-talens reformer, på olika sätt försökt påverka kommunernas verksamheter. Vi har haft en flora av specialdestinerade statsbidrag för det ena eller andra goda syftet, kontroll- och utvärderingskraven har ökat, bland annat genom nya myndigheter för statlig inspektion, och i några fall har faktiskt beslutanderätt tagits tillbaka.

I dag är debatten den motsatta mot 1970- och 80-talen, med allt fler krav på hårdare statlig styrning, eller direkta ”förstatliganden”. Och visst kan det finnas skäl att se över dagens ansvarsfördelning – det finns inga en gång för alla givna svar på hur avvägningen mellan centralt och lokalt ska se ut. Coronaepidemin har, exempelvis, tydligt visat att ansvaret för beredskapslagring av medicinsk skyddsutrustning inte bör vara splittrat på 21 olika regioner, som dessutom är ekonomiskt pressade och inte har utrymme för den typen av icke-dagsaktuella behov. Beredskapslagring är ett nationellt intresse och bör alltså vara ett ansvar för någon för ändamålet lämpad central myndighet.

Decentraliseringsreformerna byggde på storkommunreformen från 1971; de större och ekonomiskt starkare kommuner det skapat innebar att kommunerna också hade resurser att ta på sig mer omfattande upp- gifter. Utvecklingen de senaste decennierna har tvärtom inneburit att den kommunala ekonomin mer generellt försvagats. Och kommuner likaväl som hela regioner med en åldersstruktur som ställer ökade krav på vård- och omsorgstjänster, samtidigt som skatteunderlaget att möta behoven med sviktar, möter en uppenbart orimlig ekvation.

Under alla omständigheter kräver det ett ökat statligt ekonomiskt ansvarstagande
– enligt principen om geografisk likvärdig- het. Om det också kräver organisatoriska, förändringar är inte givet, även om corona- epidemin visat på det problematiska i att regionerna har ansvaret för den medicinska personalen inom äldreboendena, medan kommunerna svarar för allt annat.

Tanken att kommunerna ska ta över ansvaret för att det finns medicinsk personal inom äldreomsorgen är, teoretiskt sett, klok – men haken är återigen kommunernas ekonomiska problem.

Eller sammanfattningsvis: Visst finns det skäl att se över dagens ansvarsförhållanden, men det gäller att inse att frågan har fler sidor än en. Och att ha i minnet erfarenhet- erna från 1970-talen av att statlig styrning av lokala angelägenheter inte är problemfri, den heller.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera