Anne-Marie Lindgren: ”M-programmet håller inte för verkligheten”

Foto: Axel Adolfsson/Moderaterna

Den programkommitté inom Moderaterna som haft att ta fram ett nytt idéprogram för partiet har nu lagt fram sitt förslag. Efter diskussion inom partiorganisationerna ska det slutligt behandlas och antas på Moderaternas partistämma nästa år.

Förslaget är mer genomarbetat som just idéprogram än nu gällande partiprogram från 2013, som är ett något rörigt kompilat av övergripande principer och åsikter i aktuella politiska frågor. Och medan gällande partiprogram glatt beskriver Moderaterna som ett parti som lånat idéer från litet olika håll och kanter, markerar programkommitténs ordförande tydligt i sitt förord att man valt att knyta an till Moderaternas ideologiska arv: ”vi har inte försökt föra bort moderaterna från det som varit eller göra oss något nytt”.

Om den skrivningen är en känga åt Reinfeldt och Nya Moderaterna kan man ju fundera över. Konservativa idéströmningar har vuxit i styrka under 2010-talet, och det syns i programskrivningarna; de ligger rätt långt från den Timbroliberalism som länge fått symbolisera högervridningen av svensk politik sedan 1990-talet. Konservatismen har ju till skillnad från den en viss förståelse för att staten inte helt kan ersättas av marknaden.

Den gamla konservativa tanken om stegvisa samhällsförändringar i stället för stora genomgripande, förändringar som bygger på redan gjorda framsteg och på existerande institutioner, markeras tydligt i texten.

Den gamla konservativa misstänksamheten mot politiska rörelser med stora ambitioner att förändra samhället markeras lika tydligt; Edmund Burke, som formulerade de första konservativa tankarna om bara försiktiga samhällsförändringar och den tydliga konservativa misstron mot allt vad utopier heter skulle smålett gillande åt de formuleringarna.

Att programförslaget klart skiljer sig från det gällande partiprogrammet i skrivningarna om integration och invandring är givetvis inte förvånande; det speglar bara den omläggningen av politiken (och åsikterna) som redan skett.

Skrivningarna betonar hårt kraven på de invandrades anpassning till Sverige och lyfter fram nödvändigheten att bevaka just det svenska i samhällsutvecklingen; här finns en anknytning till klassisk konservatism, men i en modernare tappning än Sverigedemokraternas.

Dock, programförslaget inleds med en deklaration om att Moderaterna är ett liberalkonservativt parti. Det har aldrig varit särskilt klart vad det begreppet står för, och man blir inte mycket klokare av förklaringen av att liberalkonservatismen förenar synen på ”individens okränkbara värde” med idéerna om ”de gemenskaper som ger våra liv innehåll och som utgör grunden för samhällets pluralism och stabilitet”.

Som medskyldig till ett antal idépolitiska program (fast förstås för ett helt annat parti) må det väl tillåtas mig konstaterandet att den här sortens abstraktioner låter vackert men sällan säger något om vad som faktiskt avses…

Skrivningarna om yttrandefriheten och den sekulära lagstiftningen – uppfattningar
som inte finns i äldre konservatism – är ett uppenbart liberalt arv, medan uppslutningen kring den privata äganderätten och marknadsekonomin får ses som ett blandat konservativt-liberalt arvegods. Här är linjen från tidigare program obruten. Det konservativa arvet syns dock i skrivningen att olika ”sfärer” i samhället bygger på skilda logiker, och att marknadens logik inte passar för vare sig kulturen eller forskningen. Så långt skulle en troende marknadsliberal inte sträcka sig.

Dock noterar man att välfärdssektorn inte nämns, trots att de senaste decenniernas erfarenheter så tydligt pekar på problemet med att låta marknadslogiken styra den.

Genom hela programmet går ännu en tystnad – tystnaden om de ekonomiska maktstrukturernas betydelse.

Det genomgående temat i hela programförslaget är individens frihet att själv forma sitt liv. Lika genomgående är att denna frihet kräver ett begränsat inflytande för staten, och över huvud taget politiska beslut. Att individens frihet kan hotas på andra sätt, och att stora skillnader i just ekonomisk makt, och makt över arbetslivets villkor, innebär stora begränsningar i friheten för dem som saknar sådan makt, det antyds inte ens.

Än mindre att det kan krävas just politiska ingripanden – eller andra former av det som döms ut som kollektivism (fackföreningar, till exempel, även om ordet inte nämns) – för att korrigera de frihetsinskränkningar som kan följa av ekonomiska maktskillnader.

Oförmågan att se existensen likaväl som effekterna av ekonomisk ojämlikhet och ekonomiska maktskillnader är gemensam för liberalism och konservatism, och kan i grunden förklaras av att båda är ideologier som från början formats av intressena hos grupper i ekonomiskt överläge – den jordägande (över)klassen i konservatismens fall, den affärs- och industriidkande medelklassen i liberalismens fall. Och därför förblir de filosofiska system, som i mycket har vackra syften – som individens frihet att bestämma över det egna livet – men som inte håller för verkligheten.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera