Anne-Marie Lindgren: Vi kan inte ha olika regler för olika ekonomisk status

Det här är en analys. Analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Jag gick en gång i världen latinlinjen i gymnasiet; fyra års latinstudier med sex veckotimmar på schemat lever i dag kvar som ett antal mer eller mindre kärnfulla citat (samt förmågan att tolka årtal skrivna med romerska siffror).

Ett av dem lyder i svensk översättning ”det som är tillåtet för Jupiter är inte tillåtet för oxen”. Eller, i en genuint svensk variant, ”det är skillnad på lort och pannkaka”.

Varvid ”Jupiter” och ”pannkakan” är metaforer för finare sorters folk, och ”oxen” och ”lorten” för mindre fina. Med den underförstådda innebörden att de senare måste hållas i mycket stramare tyglar än de förra, och att de förra kan betros med rättigheter de senare inte skulle kunna hantera.

Uttrycken är gamla. Och speglar förstås hierarkiska samhällen där olika befolkningsgrupper hade olika rättigheter som ansågs rättvisa och motiverade därför att somliga (”bättre folk”) var mer begåvade, mer omdömesgilla, mer ansvarskännande och mer värdefulla än somliga andra (”sämre folk”).

Parentetiskt förklarar den uppdelningen motståndet mot den allmänna rösträtten. Mindre omdömesgilla grupper, typ kvinnor och arbetare, kunde inte tillåtas påverka politiken, effekterna skulle bli samhällsfarliga.

Rester av den här sortens tänkande har väl levt kvar här och där, men nu känns det allt tydligare att de är på ny frammarsch, och har varit det ett tag.

De senaste dagarna har ett citat ur las-utredningen gått runt på sociala medier, om att med en större risk för att bli uppsagd av personliga skäl skulle många anställda komma att göra en bättre arbetsinsats.

Det har, fullt befogat, utlöst ett antal kommentarer om att folk inte kommer att våga protestera mot dåliga chefer eller risker i arbetsmiljön, och mer allmänt om att idén tydligen är att ersätta bra personalpolitik med ängslan och oro för jobbet.

Men det skrivningen också säger, det är ju att man inte riktigt kan lita på de anställda. Lämnas de åt sig själva smiter de från arbetsuppgifterna. Man måste sätta tydlig press på dem.

Men om anställda tydligen alltid bör misstänkas för att vara oansvariga mot arbetsgivaren gäller inte det omvända: arbetsgivare är aldrig oansvariga mot sina anställda. Därför behövs inga regler för uppsägningar. Och därför ska arbetsgivare alltid ha full frihet att ta hit arbetskraft från andra länder; de vet ju bäst själva vad de behöver, och har självfallet aldrig några mindre ädla motiv för sitt handlande.

Så Jupiter kan tillåtas friheter som måste begränsas för oxen…

Likartade attityder som vi ser i las-debatten har styrt försämringarna i arbetslöshets- och sjukförsäkringarna. Utan hård ekonomisk press kommer varken sjuka eller arbetslösa att anstränga sig tillräckligt för att komma tillbaka i arbete. Det går helt enkelt inte att lita på deras egen arbetsvilja.

För all del då, under ett långt arbetsliv har jag hunnit se en och annan som inte förtagit sig på jobbet – men de har allihop varit tydliga undantag. Och man behöver inte skriva lagar med utgångspunkt i de tydliga undantagen, de går att hantera på annat sätt.

Och naturligtvis kan välfärdssystem missbrukas, och naturligtvis finns det fuskare. Men det löser man genom lämpliga kontrollåtgärder – inte genom att slå sönder systemen och straffa alla som inte har någon tanke på att fuska.

När man väljer den andra vägen, den om benhård ekonomisk disciplinering, säger det något om vederbörandes syn på människor. Eller kanske snarare vissa människor?

För disciplineringen, för att inte säga repressalierna, det gäller ju inte alla.

I den andra änden, den som handlar om välavlönade framgångsrika personer är ju synen en annan. De misstros visserligen också i någon mån för att inte vilja arbeta, men då beror det på att de inte får tillräckligt betalt. Så när vanliga anställda, och sjuka och arbetslösa, ska pressas att jobba med hjälp av ekonomisk otrygghet, ska välavlönade uppmuntras att jobba mera genom såväl diverse sorters skattesänkningar som skattesubventioner av den egna privata välfärden.

Återigen en regel för Jupiter, en annan för oxen…

Ännu mer kommer den här fallenheten för att skilja på folk och folk till synes när det gäller företagare och arbetsgivare. Där sjuka och arbetslösa ses som rent definitionsmässiga bidragsmissbrukare kan företagare, och särskilt då småföretagare, över huvud taget inte misstänkas för ens minsta tendens till oegentligheter. Alla regler och alla kontroller ska vara så enkla som det bara går, och helst inga alls.

Men om också de flesta småföretagare, precis som de flesta anställda, arbetslösa och sjuka är hederliga och inställda på att göra rätt så finns det sådana som inte är det. Och det måste man ha spärrar mot, precis som i välfärdssystemen.

Eller annorlunda uttryckt, vi kan inte ha olika regler för olika grupper medborgare som bygger på att skillnader i ekonomisk status avgör sådant som hederlighet och arbetsamhet. Eller att ökad moral i de avseendena med automatik följer lönegrader och aktieinnehav.

Effekterna blir samhällsskadliga.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera