Faktaresistensen är ett problem i svensk politik

Det här är en analys. Analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Det medvetna spridandet av påhittade fakta – ”fake news”, eller med Donald Trump-språk ”alternativa fakta” – är ett problem i den offentliga debatten. Minst lika stort är den envisa faktaresistensen.

Ta dagens hetsiga diskussioner om turordningsreglerna i las, med kravet att arbetsgivaren ska få göra flera undantag – utan att behöva förhandla om dem – från turordningsreglerna vid nerdragningar i personalstyrkan. Argumentet är att nuvarande regler är för stelbenta och inte gör det möjligt för företagen att behålla kompetens.

Men så här heter det i en forskningsstudie, ”Hur flexibelt är anställningsskyddet i kollektivavtalen?” från 2018:

”Alla studerade kollektivavtal med ett fåtal undantag gör det möjligt att avvika från turordningen i las och principen om sist in-först ut vid arbetsbrist. Lokala avtal kan slutas och andra kriterier än anställningstid användas.”

Det här har ofta påpekats genom åren, men det intressanta med just den här studien är att den kommer från Ratio, en forskningsstiftelse som står nära näringslivet. Och den är skriven av en före detta moderat statssekreterare i arbetsmarknadsdepartementet…

Att arbetsgivare inte har något emot att slippa förhandla och i stället kunna bestämma helt själva är en annan historia. Men det är vad det handlar om – att slippa förhandla. Inte att regelverket som sådant är för stelbent.

Inofficiellt brukar också näringslivsfolk medge det. Det som verkar vara deras största bekymmer är svårigheterna att säga upp folk som missköter sig, det vill säga uppsägningar som inte handlar om arbetsbrist. Men om nu det är problemet behöver man väl inte göra om turordningsreglerna?

Så har vi de återkommande kraven på sänkta arbetsgivaravgifter i förhoppningen om att det ska skapa fler jobb. Nu senast återkommer idén om sänkta arbetsgivaravgifter för ungdomar i förslaget till statsbudget, som en av eftergifterna för Centern.

Som idogt vägrar att ta till sig alla de utvärderingar, från flera olika länder, som visar att effekterna av den här sortens selektiva sänkningar är marginella – så marginella att de inte är värda de höga kostnader de drar.

Och så slutligen hela debatten om privata vinstsyftande företag i välfärdssektorn.

Hur många studier som än kommer och som visar på problemen med vinst som styrmekanism inom skola, vård och omsorg, vägrar riksdagens borgerliga partier envist att erkänna några som helst svårigheter. All kritik viftas bort som angrepp på valfriheten. Inga förändringar i regelverken, vare sig för ersättnings- eller etableringsformer, är ens det allra minsta tänkbara.

Om det nu är möjligheterna till privata etableringar man vill försvara – och till och med möjligheterna till vinst – borde väl det rimliga vara att åtminstone se över de delar av regelverken, som helt uppenbart driver fram de värsta missförhållandena? I stället för att som nu bara låta kritiken växa sig allt starkare, långt in i borgerliga led?

Men nej. Tydligen är det omöjligt att ompröva den egna, intressestyrda eller rent emotionella, uppfattningen att privat företagsamhet aldrig kan göra några fel. Hur många bevis för motsatsen man än måste blunda hårt för. Borgerligheten har ju på samma sätt svårt att erkänna att de låga kraven för att starta och driva företag öppnat stora möjligheter för oseriösa och direkt kriminella aktörer.

Och i migrationsdebatten verkar flera partier ha svårt med förståelsen för att de materiella förutsättningarna för en fungerande integrationspolitik sätter gränser för hur många Sverige kan ta emot, utan att det för den skull handlar om främlingsfientlighet.

Faktaresistensen verkar uppstå i kollisionen mellan å ena sidan den egna ideologin, de egna intressena eller den egna vetenskapliga teorin och å andra sidan de faktiska erfarenheter som verkligheten levererar. I valet mellan kartan och terrängen får karta, så att säga, det överordnade värdet.

Givetvis handlar mycket i samhälle och politik om övergripande värderingar. Men man ska inte göra ideologi av metoder. Och framför allt inte hålla fast vid metoder som, för alla sina tilltänkta goda syften, skapar samhällsproblem i stället för att lösa dem.

Dessutom ska man vara medveten om att det finns olika, intressestyrda, uttolkningar av dessa övergripande värden, vilket inte minst alla filosofiska debatter kring begrepp som ”frihet” eller ”rättvisa” pekar på.

Det kommer alltid att finnas både olika åsikter och olika intressen i samhället, och det är inget märkligt att dessa skillnader går igen i partipolitiken.

Men det skulle inte skada med litet större medvetenhet om att de intressen man själv som parti företräder inte självklart är detsamma som alla andras intressen – och inte självklart överordnade dessa andra intressen. ”Den svenska modellen” vägde ihop olika intressen för att så långt möjligt skapa win-win-situationer, för både arbete och kapital.

Och det vägandet byggde i hög grad på respekt för fakta om vad som fungerade och vad som inte fungerade!

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera