Anne-Marie Lindgren: Orättvisor göder högerpopulistiska rörelser

Det här är en analys. Analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

”Rättvis ojämlikhet” är titeln på en debattskrift från Ratioakademien, som beskriver sig själv som ”en fristående sammanslutning av företagare och företagsledare”. ”Rättvisa” är lika litet som andra politisk-filosofiska värdeord något enhetligt begrepp, och från den utgångspunkten är bokens första avdelning en läsvärd diskussion kring olika rättvisebegrepp. Samtidig illustrerar det att rättvisa inte är något objektivt fastställbart begrepp, och att de olika tolkningarna hänger ihop med andra värderingar om hur samhället borde se ut.

Bokens andra del kokar sedan ner till att ekonomiska skillnader, även stora sådana, är rättvisa så länge spelreglerna är det. Och inte nog med att det är rättvist, det är också förutsättningen för demokrati, pluralism och marknadsekonomi.

Det är ingen särskilt originell slutsats från näringslivshåll. Det intressanta är mest att den kopplas till begreppet ”rättvisa”. De senaste decennierna har ju ekonomiska klyftor främst motiverats med att de ökar den ekonomiska tillväxten. Men nu ifrågasätts ju det allt mer, så för att slippa en del obekväma frågor kanske det är läge att växla över till en annan motivering?

För rättigheten att tjäna pengar och slippa få dem beskattade är en klassisk högerståndpunkt. Men okej, Ratioakademien ska ha erkännandet att de kräver att skillnaderna åstadkoms genom rättvisa spelregler. Sedan är det en annan sak att den rättvisa som den här boken förespråkar stämmer väldigt väl med företagarintressen. Som inte självklart formar de mest rättvisa spelreglerna.

Bokens genomgång av olika rättvisebegrepp motsvaras dock inte av någon analys av vad ”jämlikhet” och ”fördelningspolitik” realt handlar om. En del av argumentationen riktas mot politik som, hävdas det, ser alla avvikelser från lika fördelning som något orättvist.

Vilket är nonsens.

Det arbetarrörelsen alltid stått för är lika lön för likvärdigt arbete – inte samma lön för alla sorters arbete. Att lönens storlek ska variera med arbetets krav, med ansvar, med de kvalifikationer de kräver eller de risker de kan involvera har självklar acceptans. Acceptans för rättvisa löneskillnader, helt enkelt!

Det arbetarrörelsen kritiserar är skillnader i löner som beror av maktstrukturer, exempelvis dagens mycket höga löner för storföretagens direktörer. 1950 motsvarade deras genomsnittliga lön 26 industriarbetarlöner. 2016 var de litet mer än 55 gånger högre.

Och det har inte ett dugg att göra med att direktörernas insatser blivit så oerhört mycket mer betydelsefulla. Utan med att det flödar mer kapital inom ekonomin, och att de som är närmast kapitalströmmarna har störst möjligheter att få del av dem.

Fördelningspolitik handlar i mycket om att rätta till orättvisor som uppstår som följd av maktstrukturerna på marknaden. Den fördelar alltid efter ekonomisk styrka. Om man vill se det som rättvist är väl en smaksak, men man ska inte påstå att fördelningen är en objektiv följd av den enskildes insatser.

Dock, jämlikhetspolitik handlar inte primärt om pengar. Utan om fördelning av makt – över det egna livet och över samhället men lever i. Och att göra den makten, den friheten, oberoende av just pengar och marknadsutfall: Barnomsorg för att kvinnor inte ska behöva välja mellan familj och förvärvsarbete, äldreomsorg för de äldres trygghet och för att anhöriga inte ska behöva ge upp sina liv för att erbjuda den. Utbildning för att få arbeta med det man är intresserad av och för att kunna hävda sig på arbetsmarknaden. Sjukvård för att få behandling och bot för sådant, som annars skulle bli allvarliga hinder i livet. Och så vidare.

På borgerligt håll vill man gärna dela upp jämlikhetsbegrepp i två komponenter, jämlikhet i möjligheter och jämlikhet i utfall. Det är en falsk dikotomi.

Jämlikheten kräver att alla barn ska ha rätt att klara grundskolans kunskapsmål, men den kräver inte att alla skaffar sig samma fortsatta utbildning. Det jämlikheten kräver är att oavsett yrkesval så ska lönen gå att leva på, (med utrymme för mer än bara mat och kläder på miniminivå), man ska ha möjlighet att påverka sina arbetsvillkor och inte vara utlämnad till andras godtycke, man ska ha tillgång till viktiga sociala tjänster på lika villkor med alla andra, man ska kunna ta hand om sin hälsa och ge sina barn utbildning, och man ska ha trygghet på ålderdomen.

Det kräver korrigeringar av de orättvisor de rena marknaderna skapar. Det kan förstås ses som orättvist av dem som gynnas av orättvisorna. De får trösta sig med att dessa korrigeringar leder till ett mer stabilt samhälle, där demokratin också står starkare.

För det är något alla de som hävdar att ekonomiska klyftor är bra för demokratin borde betänka. Nämligen att det finns tydliga samband mellan de senaste decenniernas växande ekonomiska klyftor och dagens högerpopulistiska rörelser.

Och det är inte ”vänstern” som hävdar det. Utan ett växande antal forskare, med ett växande antal ekonomiska och inte alls särskilt socialistiska institutioner, som OECD…

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera