Lars Engqvist: Till försvar för det öppna samhället

 

Det här är en ledartext. Ledartexter är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

I den politiska debatten vid mandatperiodens halvtid, liksom i en del av kommentarerna till den nu presenterade budgeten, har frågan om januariavtalets betydelse för den politiska utvecklingen varit central.

Vi har åter erinrats om hur smärtsam överenskommelsen var för de berörda partierna. Centerpartiets och Liberalernas beslut att stödja en socialdemokratiskt ledd regering rev upp djupa sår i den politiska borgerligheten. Beskeden om att avskaffa värnskatten, reformera arbetsrätten och avstå från alla förslag till vinstbegränsningar i välfärden tärde på Socialdemokraternas trovärdighet som ett parti för rättvisa och trygghet. Och Miljöpartiets uppslutning bakom reformer, som utgår från en traditionell syn på ekonomisk tillväxt, försvagade partiets ställning i miljörörelsen.

De fyra partierna betalade således ett högt pris. Men det försvarades med hänvisning till avtalets övergripande syfte, nämligen att hålla ett rasistiskt parti med fascistiska rötter borta från regeringsmakten.

Januariavtalet är en politisk kompromiss. Men det är inte ett sammanvägt politiskt program, där de olika delarna prövats mot varandra. Det är snarare en lista över de delar i respektive partis program, som enligt överenskommelsen ska leda till regeringsbeslut och förslag till riksdagen.

I årets budget är detta alldeles tydligt. Vart och ett av januaripartierna har fått sin del. Budgeten innehåller en socialdemokratiskt präglad jätteinvestering i den offentliga välfärden, en av Miljöpartiet utformad satsning på miljö-och klimatpolitiken och flera av Centerpartiet och Liberalerna initierade skattereformer.

Som socialdemokrat är jag ”stolt, men inte nöjd”, som det brukar heta i den politiska retoriken. Stolt över den historiska satsningen på välfärden, men inte nöjd, rent av missnöjd, med de liberala skattesänkningarna. Men jag ser budgeten som starten på en rejäl politisk offensiv för trygghet och rättvisa.

Till detta ska läggas att avtalet innebär att den politiska höger, som nu öppet förklarar sig vilja samarbeta med Sverigedemokraterna, står utanför regeringen. Det är ett försvar för rättsstaten och det öppna, demokratiska samhället.

Häromveckan lovade Ebba Busch att vid ett maktskifte byggt på M och KD (med stöd av SD) kommer en nedmontering av public service påbörjas omedelbart. I samma veva föreslog hon att Sverige ska använda biståndspengar för att bygga fängelser utomlands.

Ulf Kristersson följde efter i samma spår. Han föreslog att polis och åklagare ska kunna tvångsomhänderta gängkriminellas barn, som en ”signal till familjerna”. Någon dag senare fyllde han på med ytterligare förslag i strid mot rättstatens principer. Personer, som polisen misstänker ha någon koppling till kriminella gäng, ska kunna utvisas utan rättslig prövning.

När vi nu ser hur Ulf Kristersson och Ebba Busch anpassar sitt språk och sin politik till Jimmie Åkesson ska vi vara tacksamma över att de fortfarande är i opposition.

Det finns sannerligen starka skäl att hålla fast vid januariavtalet.

Lars Engqvist är tidigare chefredaktör, socialminister och landshövding

Ledarskribent
Ledarskribent

E-post: [email protected] Telefon: 08-700 26 00 Adress: AiP, 105 60 Stockholm Besöksadress: Sveavägen 68, Stockholm

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera