Anne-Marie Lindgren: Politik kräver förmågan att hålla flera tankar i huvudet

Det här är en analys. Analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Nästan alla politikens sakfrågor kan beskrivas som komplexa. De har sällan bara en sida; vanligen finns det både två och tre. En åtgärd som är bra för ett visst syfte är dålig för ett annat. Samhällsförändringar, som är positiva i ett avseende kan föra med sig problem i andra. Och så finns den eviga konflikten mellan det önskvärda och det möjliga.

Så politik kräver förmågan att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Oftast är det en fördel att släppa in även en tredje och en fjärde.

Men i dag är det mest enkelspårighet som gäller.

Det sägs att Sverige är ett lagomland, och ”lagom” kan ju ses som ett uttryck för strä-van att väga ihop olika aspekter på en fråga i stället för att låsa sig vid en enda. Ändå tenderar den politiska debatten allt mer att låsas vid en enda sida av ett problem och glömma alla andra.

Ett exempel är förhållandet mellan stat och kommun.

På 1990-talet var den stora, övergripande Lösningen med stor L ”decentralisering” – den statliga regleringen skulle minska, och kommunernas självbestämmanderätt öka. I dag gäller motsatsen, krav på förstatliganden av både skola, sjukvård och äldreomsorg.

Det finns skäl att diskutera viss förändring i ansvarsfördelningen mellan stat och kommun/regioner, eftersom 2020-talets verklighet är en annan än 1990-talets. Ett exempel är äldreomsorgen; de som finns på vård-och omsorgsboendena är i dag både äldre och skörare än då. Det motiverar en omprövning av det medicinska ansvaret för boendena. Vissa kvalitetskrav, ungefär som för barnomsorgen, kan också vara befoga-de.

Men att förstatliga hela verksamheten? Ska staten – i form av socialdepartementet eller Socialstyrelsen? – vara den som tar beslut om var i en kommun äldreboende ska byggas, renoveras eller läggas ner? Och behandla alla ansökningar om plats på ett äldreboende?

Känns, milt talat, ogenomtänkt.

Det fanns ett antal riktigt bra skäl för 1990-talets kommunaliseringar; de flesta av dem håller fortfarande. Välfärdstjänster som vård, skola och omsorg måste utformas med utgångspunkt i lokala förutsättningar och lokala krav, och det kräver lokala beslut. Samtidigt behövs vissa former av nationell reglering, bland annat för att möta kravet på likvärdighet över landet.

Det handlar helt enkelt om en avvägning mellan det lokala och det nationella, och det måste vara vägledande också i fortsättningen.

Dock krävs en annan reglering än dagens av det finansiella ansvaret för välfärdstjänsterna. Kommunalskatten kan inte bära upp kostnaderna utan staten måste bidra mer än hittills. Det kräver fastare former än i dag, med tydligare krav på vad staten faktiskt ska bidra med. Ökat statligt ekonomiskt ansvar för etableringen av nyanlända är ett exempel – migrationspolitiken bestäms nationellt, och då bör det ekonomiska ansvaret för etablering och integration också vara nationellt.

Det för över till nästa exempel på onyanserade positionsförflyttningar.

Bara för en fem år sedan var det svårt att alls ta upp det faktum att trots alla positiva effekter invandringen har så finns det också vissa problem. I dag rusar debatten i väg åt andra hållet. Åtminstone delar av den får det att låta som att landets snara undergång är förestående, eftersom vissa problematiska effekter sägs vara så stora att de inte går att göra något åt över huvud taget.

Det är givetvis nonsens. De problem som dominerar diskussionen i dag, gängkriminaliteten och krafterna bakom den, är förvisso inte enkla, men givetvis går de att göra någonting åt. Det förutsätter dock en bredare och mer djuplodande debatt än da-gens ensidiga fokusering på hårdare straff – för med all respekt för nödvändigheten av polisiära insatser finns det, som sagt, fler aspekter än så.

En rör de livs- och uppväxtvillkor som präglar de områden som i mycket är ungdomsgängens ursprung. Här vet vi rätt väl vad som behöver göras, och det finns goda exempel på att det går att göra det, exempelvis förbättra skolresultaten. Vad som krävs är dock, bland annat, större resurser till de berörda kommunerna. Och ett ökat bostadsbyggande (till rimliga hyror) som gör att den farliga trångboddheten kan brytas.

Vidare behövs tydliga insatser mot den mer organiserade ekonomiska brottsligheten bakom gängen. Också här finns det kunskap att bygga på, som rapporterna från de myndigheter som samverkar mot den ekonomiska brottsligheten.

Och det kräver nog att en hel del av de åtgärder som gjorts för att ”underlätta för småföretag” faktiskt korrigeras – eftersom de, dessvärre, också gjort det för lätt att starta företag i syfte att begå brott.

Sist och slutligt kan man påpeka att precis som vi som medborgare har ett eget ansvar för att hålla undan smittspridningen av covid-19, så har vi del i ansvaret för att hålla undan den ekonomiska brottsligheten. Man behöver inte bete sig så att man underlättar för den att tjäna sina pengar…

Stefan Löfven blev avhånad när han talade om att väletablerade människors festknarkande faktiskt gynnar den ekonomiska brottsligheten. Men han hade faktiskt rätt.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera