David Ericsson: I min värld är arbetare inte några stackare

Det här är en krönika. I dessa artiklar är det skribenten som står för innehållet. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Det kanske dummaste jag någonsin hört var för många år sedan då en LO-ekonom vid ett ABF-möte i Stockholm sa ungefär: ”Vi inom LO ser arbetaryrkena som genomgångsyrken. Målsättningen är att alla ska utbilda sig och så småningom lämna LO-kollektivet!”

Jag gick i taket och protesterade högljutt. Men naturligtvis insåg jag att det inte kan ha varit den allmänna inställningen hos LO. Särskilt inte som jag känner ”Kålle”, LO:s förre ordförande Karl-Petter Thorwaldsson, lite grann.

Men kontakten mellan ”vanligt folk” och de som säger sig företräda dem är inte alltid den bästa.

Aftonbladets tidigare kulturredaktör Åsa Lindeborg sa i en intervju i Svenska Dagbladet att hon inte längre känner några arbetare. Märkligt, hon som så ofta talar om klass.

Det finns en del arbetarlitteratur, som just Åsa Linderborgs utmärkta ”Mig äger ingen” eller Susanne Alakoskis ”Svinalängorna”, som egentligen mest handlar om att lämna arbetarklassen. Allt för att nå de högre samhällsskikten och därmed någon form av lycka.

Jag har också märkt att många av mina författarkollegor med arbetaryrken gör vad de kan för att komma ur dem. Att få kalla sig författare blir närapå viktigare än själva skrivandet.

För mig är det nästan tvärtom. Jag har frilansat som journalist åt tidningar som Aftonbladet, Dagens Nyheter, Ordfront magasin, Transportarbetaren och Arbetet. Plus sex egna skönlitterära böcker och ett otal föredrag runt om i landet på alltifrån fackmöten och bibliotek till festivaler.

Ändå behåller jag jobbet som lastbilschaufför med körningar i Europa. Ett slit på hel eller deltid, med rullande schema alla veckans dagar – eller nätter.

I min värld är inte arbetare några stackare som blivit det för att de inte kan något bättre. Att kroppsarbeta är att ha makten rent fysiskt över sin vardag. Att kunna meka och laga fel, att hjälpas åt med tunga lyft, att få tiotals ton gods till rätt ställe vid rätt tidpunkt i såväl solsken som i ishalka och snöstorm. Dessutom finns det en frihet och man behöver inte tänka mer på jobbet då man kommit hem.

Många chaufförskollegor är också de bästa bokrecensenterna. De ser på litteraturen ungefär som på en skiftnyckel: ”Har jag nytta av den, funkar den?” Om inte åker den ut.

I denna värld finns ofta en solidaritet som rör sig över de politiska gränserna. Och det förvånar mig faktiskt inte att Stefan Löfven, av gamla raggare med amerikanska flaggor i bilarna, ändå kan kallas ”Svetsarn”. Ett adelsmärke så gott som något.

David Ericsson är långtradarchaufför och författare

Debattartikel/Krönika
Debattartikel/Krönika

Aktuellt i Politiken publicerar debattartiklar och krönikor om politik. I dessa artiklar är åsikterna i texterna skribenternas egna. Kontakta oss på [email protected] för mer info. Textlängd är 3 500 tecken inklusive blanksteg.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera