Anne-Marie Lindgren: Det saknas något i debatten om gängkriminaliteten

Det här är en analys. Analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Mer eller mindre brottsbenägna ungdomsgäng är inte något nytt. Som Kungsholmsligan kring förra sekelskiftet, som Hökarängsligan på 1950-talet. Tom Alandhs dokumentär ”Vi som överlevde Rågsved” skildrar hur en grupp ungdomar på 1970-talet med start i ett cannabismissbruk glider över till tyngre droger och därmed till brott för att finansiera missbruket.

Men vilket decennium man än dyker ner i skymtar samma bakgrund. För det första är gängen, som direkt framgår av beteckningarna, områdesrelaterade: ungdomar som vuxit upp med varandra, gått i samma skola och bara gradvis utvecklats mot brottslighet. Och det handlar om områden med vissa sociala kännetecken: låg genomsnittlig inkomst och siffror för hälsoproblem och missbruk över genomsnittet. Ungdomarna i fråga – eller rakt på sak pojkarna – har oftast haft problem i skolan, och det ganska tidigt. Gustav Jonssons epokgörande avhandling ”Det sociala arvet” från 1969 visar tydligt den roll de faktorerna spelar.

Våld i hemmet dokumenterades inte ens i Jonssons avhandling. Men jag minns hur min mamma, som satt i barnavårdsnämnden i Norrköping och dessutom var nämndeman, brukade bemöta utbrott som ”Stryk skulle dom ha!” med motfrågan hur det skulle hjälpa. För, konstaterade hon, var det något de här ungarna fått, så var det just stryk. Hemma.

De här mönstren – dysfunktionella familjer, ekonomisk knapphet, skolproblem – går med deprimerande tydlighet igen också i dagens gängkriminalitet. Som en studie från Brå sammanfattar det: Svag anknytning till familj och skola, instabila familjerelationer och en rotlös tillvaro. Det som skiljer dagens gängkriminalitet från gårdagens är att den är oerhört mycket våldsammare och brutalare, att den har organiserad narkotikaförsäljning som finansiell grund, och att det bakom den finns mer vuxna intressenter, som hanterar narkotikainförsel och-distribution och förgrenar sig i sådant som illegal spelverksamhet, ”beskyddarverksamhet” och ekonomisk brottslighet. Den senare är ofta nog riktad mot den skattefinansierade sektorn, som det omtalade så kallade Södertäljenätverket.

Denna förändrade kriminalitet nödvändiggör förändringar också i sättet att bemöta den.

Här rör sig debatten mellan två poler. Den ena handlar om fler poliser och hårdare straff, den andra om förebyggande åtgärder. Av tradition har den förra setts som höger, den senare som vänster.

Till en del stämmer det; högern lutar sig traditionellt mot repressiva åtgärder mot yttringar av underliggande sociala problem, vänstern letar av tradition efter åtgärder mot just det underliggande. Men att, som läget är nu, sätta polisiära insatser i motsats till förebyggande är helt fel. Det är nödvändigt att både rikta sig mot de underliggande orsakerna och att stoppa yttringarna av dem.

Förebyggande åtgärder, åtgärder som tydligt förändrar ungas uppväxtvillkor i de områden som genererar kriminaliteten, är långsiktigt de enda verkligt effektiva. Men de biter inte på den kriminalitet som redan är etablerad. Den måste stoppas nu, utan att invänta de långsiktiga förändringarna. Det gäller både om ungdomsgängen och om krafterna bakom dem.

Då är det något som fattas i dagens debatt – nämligen frågan vad vi gör med de unga kriminella när polis och domstolar fått bort dem från gatorna. För oavsett om de döms till korta eller långa straff så kommer de ju någon gång att lämna fängelset.

Och det borde vara till ett icke-kriminellt liv.

Dock, i dag är återfallsprocenten i brott förhållandevis hög. I många fall blir fängelsetiden snarast en fördjupningskurs i brott, där kontakterna med andra dömda innebär möjligheten att bygga nya nätverk. Detsamma gäller den slutna ungdomsvården, som är den vanliga påföljden för dömda under 18 år. Mycket talar för att den egentligen är uppbyggd för att ta hand om en annan typ av ungdomskriminella än tonåringar med mycket grova våldsbrott i sitt belastningsregister.

Detsamma gäller sannolikt för omhändertagandet av de icke-straffmyndiga unga våldsbrottslingar, som överlämnas till socialtjänsten för åtgärder. Svårigheterna blir knappast mindre av att personal flyr både socialtjänsten och ungdomshemmen, eftersom kraven, och arbetsbelastning, ligger långt över vad man har resurser till…

Att påföljderna för minderåriga brottslingar ska vara annorlunda, och bygga på andra former än fängelse, är fortfarande en riktig tanke, men det behövs en förutsättningslös debatt – och mer resurser – om hur de formerna ska se ut. Mycket talar också för att det kan behövas förändringar i själva det rättsliga förfarandet. Det finns förvisso invändningar från rättssäkerhetssynpunkt mot det krav på anonyma vittnesmål, som nu håller på att utredas – men från rättssäkerhetssynpunkt är det lika otillfredsställande att brottslingar faktiskt kan gå fria därför att människor inte vågar vittna öppet i domstolar – därför att de har alla skäl att vara rädda för följderna.

Mer av reflekterande debatt är följaktligen också något som är nödvändigt i dag.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera