Anne-Marie Lindgren: Empirin talar inte till ojämlikhetens fördel

Reaktionerna på borgerligt håll har varit svala, eller uteblivit, på Jämlikhetskommissionens nyligen framlagda betänkande. Och det är kanske inte förvånande.

Inställningen till jämlikhet är som regel särskiljande mellan vänster och höger. För vänstern är det något att sträva mot, för högern något att se på med misstro och hålla tillbaka. På borgerligt håll framhåller man ofta, om än i litet inlindade ordalag, fördelarna med ojämlikheter, åtminstone ekonomiska sådana. Möjligheten att ”bli rik”, och särskilt möjligheten att bli rikare än andra – och dessutom slippa betala skatt – brukar ses som viktig för tillväxten.

Och, brukar det heta, om man låter folk tjäna pengar och med det driva upp tillväxten, så gynnar det ju oss allihop – kakan växer, och det blir mer att dela på.

Så i stället för jämlikhet pläderas det för klassresor, definierat som möjligheten att individuellt röra sig från en lägre ekonomisk nivå till en högre.

Att ojämlikhet gynnar tillväxten ifrågasätts, parentetiskt, i dag allt mer av nationalekonomer; snarare ses den växande ojämlikheten i dagens utvecklade ekonomier som ett tillväxthinder.

Bakom dessa skilda uppfattningar finns både ideologi och intressen. Den klassiska konservatismen gör faktiskt tydlig skillnad på folk och folk; somliga är mer värdefulla än andra. Men även ideologin bygger i grunden på intresseskillnader. Högern företräder grupper på rätt sida om de ekonomiska klyftorna – och från denna sida är det förstås lätt att se fördelarna med ett ojämlikt samhälle. Arbetarrörelsen kämpar för dem som finns på fel sida – och på den sida känns ojämlikhetens negativa sidor mycket tydligt.

Dock, ideologi och intressen är ju en sak, ren empiri – siffror och andra fakta om hur verkligheten ter sig och vilka effekter olika sorters politiska åtgärder får – är något annat.

Och empirin talar inte till ojämlikhetens fördel.

Jämlikhetskommissionens betänkande är, bland annat, en gedigen kunskapsgenomgång av effekterna, individuella och samhälleliga, av ojämlikhet. Den punkterar ett antal av de vanliga myterna om ojämlikhetens fördelar. Klassresor, exempelvis, eller mer formellt uttryckt social rörlighet, är nämligen både svårare och ovanligare i ojämlika samhälle än i jämlika.

Dessutom kan man tillägga att social rörlighet givetvis är något önskvärt, men inget alternativ till jämlikhetspolitik. Social rörlighet betyder att enskilda individer kan röra sig från sämre villkor till bättre, men så länge det är fortsatt stora skillnader mellan sämre och bättre villkor i arbetsliv och samhälle är det alltid många som måste leva på dessa sämre villkor. Verklig jämlikhetspolitik, däremot, innebär att skillnaderna mellan olika sociala skikt minskar, och att de i viktiga avseenden – som rätten till utbildning och sjukvård, eller inflytande över sina arbetsvillkor – inte ska få finnas alls.

För elva år sedan kom Richard Wilkinson och Kate Pickett med den uppmärksammade boken ”Jämlikhetsanden”, med den talande undertiteln ”Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen”.

Boken var en genomgång av statistik kring befolkningen i olika avseenden, som utbildningsnivå, hälsa, kriminalitet, psykiska besvär, med ett tydligt mönster: de sociala problemen är mindre i mer jämlika länder.

Boken väckte ilskna reaktioner på borgerligt håll, men vartefter jämlikhetsforskningen fortsatt och resultaten stått sig (och vartefter det blivit allt mer uppenbart att högerpopulismen har ett tydligt samband med växande klyftor) verkar man snarast ha valt strategin att tiga ihjäl resultaten.

För ändrat politik har man ju inte gjort. Alliansregeringens skatte- och socialförsäkringspolitik var en enda stor omfördelning till de bättre ställda gruppernas fördel, friskolesystemet – konstruerat av regeringen Bildt – har ökat de sociala skillnaderna inom skolan, den moderata sjukvårdspolitiken i Stockholm har missgynnat socialt pressade områden, rutavdraget är främst ett stöd till familjer i litet högre inkomstskikt – och alla de punkter L och C fick in i januariavtalet gynnar företagare och anställda med högre löner.

Ideologi och värderingar har sin givna roll i all politik, men all politik måste också bygga på ständiga kontroller av om de åtgärder man genomför verkligen fyller sina tilltänkta syften och når sina avsedda resultat. Då är det djupt oroande med borgerlighetens oförmåga att ta till sig de data som entydigt pekar på problemen med, exempelvis, försämringarna av sjukersättningen, regelverket för friskolesystemet eller den uppluckrade arbetsmarknaden, för att orubbligt fortsätta att driva den linje som redan fått tydligt oönskade följer.

För att slå sönder den bubbla borgerligheten uppenbart lever i krävs alltså uppenbart växande och välartikulerade väljaropinioner. Det kräver i sin tur tydlig opinionsbildning, ja, folkbildning, inte minst från socialdemokratiskt håll.

Det inte minst viktiga med Jämlikhetskommissionen är det kunskapsunderlag den bidrar med som underlag för den sortens diskussioner.