Ekonomiska incitament löser sällan problemen

Foto: Ylva Säfvelin/AIP

Det här är en analys. Analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Stockholms Handelskammare har tillsatt en namnkunnig samling ekonomer med uppdrag att lägga förslag till åtgärder för en omstart av den svenska ekonomin efter coronan. De samlade förslagen har ännu inte presenterats, så där får eventuella kommentarer anstå, men några förslag har gruppen släppt redan före sin slutrapport.

Ett av de förslagen är en snabbhetspremie – alltså en ekonomisk belöning – åt studerande som snabbt klarar gymnasiet och/eller högskolan.

Det är en typisk ekonomlösning – bara man ger folk ekonomiska incitament att bete sig på visst önskat sätt, så kommer de också att göra det.

Verkligheten är oftast mer komplicerad.

Gymnasiet i dag är treårigt, men cirka en tredjedel av eleverna klarar inte studierna inom den tidsramen. En del av dem klarar utbildningen efter ytterligare ett, i några fall två år, men cirka en fjärdedel av en årgång slutar utan att fullföljt utbildningen.

Och det är helt klart ett problem.

Som dock knappast kommer att lösas av en extra premie åt de elever som ändå inte har svårt att klara studierna… För det är förstås bara sådana elever som skulle klara kravet.

Det finns många faktorer bakom studieavbrotten och studieförlängningarna i gymnasiet, men att de främst förklaras av att eleverna bara går och såsar är nonsens. I vissa fall är förklaringen att eleven finner sig ha valt fel program, och börjar om på ett nytt. Men många gånger handlar det om faktiska studieproblem. Beroende på otillräckliga förkunskaper eller språksvårigheter. Eller personliga och/eller sociala problem, som påverkar skolarbetet till det sämre – tonåren är inte alltid en lätt period i livet.

En snabbhetspremie påverkar ingenting av det. Lösningarna måste sökas i olika former för att stötta elever med problem.

Visst, ekonomiska incitament spelar roll, och ekonomiska styrmedel kan ha effekt – om de är relevanta för det aktuella problemet, alltså. Och det är vad ekonomer missar litet väl ofta.

En belöning för en viss prestation är ett lockbete bara i de fall prestationen är möjlig att utföra.

När Alliansen sänkte ersättningarna från arbetslöshets- och sjukförsäkringarna var det med motiveringen att den ekonomiska pressen skulle göra att folk snabbare sökte sig tillbaka till arbetslivet. Men en cancerbehandling får inte snabbare effekt för att sjukersättningen räknas ner. Och den som inte fyller arbetsgivarens kompetenskrav får inte lättare jobb för att arbetslöshetsersättningen sänks. Den absoluta majoriteten av dagens långtidsarbetslösa är personer som står långt från arbetsmarknaden. Vad de behöver är möjligheter att stärka sina kvalifikationer, så att de svarar mot arbetsmarknadens krav.

Det här är ett av de allvarliga felen i dagens incitamentsteorier, oförståelsen för att det inte räcker med att det skulle vara fördelaktig för individen att ändra sina livsvillkor – det måste också vara möjligt att göra det. Långtidsarbetslösheten handlar inte om att få de arbetslösa att söka fler jobb, problemet är att de inte kan få jobb.

Detsamma gäller om de där skattesänkningarna som skulle få fler att öka sitt arbetsutbud, alltså jobba fler timmar. För alla de kvinnor som arbetar ofrivillig deltid och inte kan öka sin arbetstid, fast de skulle vilja – och det till och med utan skattesänkningar – låter det direkt hånfullt.

Omvänt, för dem som frivilligt arbetar deltid därför att de vill ha mer tid med sina barn, betyder ju skattesänkningen att de får ut mer pengar utan att arbeta mer – och varför då arbeta mer? Det är en annan viktig faktor ekonomerna ofta förbiser: människor styrs inte bara av ekonomiska lönsamhetskalkyler utan också av ett antal icke-ekonomiska hänsyn. Vilket bland innebär att valet att jobba mer – i den mån det alltså finns ett reellt val – vägs mot den uppoffring i tid det kräver, och därmed av det som den tiden annars kunde användas till.

Vinsten i pengar väger inte alltid tyngst, men många ekonomer verkar tro det.

Ekonomer brukar försvara sina modeller med att de utgör renodlingar av hur ekonomiska mekanismer, ”allt annat lika”, fungerar, och att den förståelsen är nödvändig för en framgångsrik ekonomisk politik. Det må vara sant, men haken är att i verkligheten är inte allt annat lika. I verkligheten är väldigt mycket annat väldigt olika. Så försöker man tillämpa de där modellerna – vilket ekonomerna brukar rekommendera – blir resultaten oftast helt annorlunda än vad som förutsagts.

Visst, ekonomiska incitament har betydelse, men de fungerar i samspel – eller motspel – med andra sociala faktorer. Och visst, politik som skjuter undan ekonomiska realiteter till förmån för vackra sociala ideal kommer inte att lyckas att nå idealen – för även ideal kräver pengar.

Men omvänt gäller att en ekonomisk politik, som inte väger in det faktum att människors liv, och samhällets liv, inte bara handlar om pengar, och att det i sin tur avgör hur ekonomins mekanismer faktiskt slår – den kommer inte att bli särskilt ekonomiskt effektiv. Och ofta nog ställa till sociala problem.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera