Anne-Marie Lindgren: Debatten om hårdare restriktioner är fel fokus

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Hälften av alla dödsfall i Covid 19 inom EU har enligt uppgift drabbat personer på äldreboenden. Stämmer det handlar det om en skrämmande överrepresentation, för även om nu dödsfallen till absolut dominerande del drabbat personer över 70 år så är det bara en mycket liten del av de åldersgrupperna som finns i just äldreboenden.

Uppgifterna från svenska Socialstyrelsen är entydiga. Cirka 50 procent av de 70-plussare som dött i Covid 19 fanns på äldreboenden, ytterligare 25 procent hade hemtjänst. Siffror från Storbritannien anger cirka 40 procent, men frågetecken kring rapporteringen kan tyda på en högre andel. För Norges del anges siffran till cirka 60 procent.

Det här är siffror som får mig att tycka att debatten om hårda eller något mindre hårda restriktioner har fel fokus. Problemen inom äldreomsorgen verkar inte ha att göra med graden av hårdhet i yttre restriktioner, för de finns både i Sverige med vår mjukare linje och i länder med mycket hårda restriktioner (typ Storbritannien och Belgien). Utan hänga ihop med hur det ser ut inom själva vården och omsorgen.

Det stöds av den granskning av äldreomsorgen som gjorts av Inspektionen för vård och omsorg, IVA.

Det är en både deprimerande och uppmuntrande läsning. Deprimerande därför att det är svårt att inte dra slutsatsen att interna brister lett till dödsfall som hade gått att undvika. Uppmuntrande därför att det, när larmet väl gick, gått att rätta till en hel del, och att det gett resultat.

För enligt FHM har man ju numera fått bukt med smittspridning och överdödlighet på äldreboendena.

Bristerna har inte enbart handlat om de välkända fenomenen att det saknats skyddsutrustning och att det funnits för många olika anställda runt den enskilda äldre. Det handlar också om sådant som att personal rört sig mellan sjuka och friska, att det inte alltid gått att isolera sjuka, att så enkla rutiner som handtvättning inte fungerat, att kontakterna med medicinskt utbildad personal varit svaga, att informationen till de anställda varit otydlig och förvärrats av språkproblem, och att det över huvud taget funnits brister i personalledningen.

I IVO:s egna sammanfattade slutsatser betonas återkommande just personalledningens centrala roll.

Men det har alltså gått att rätta till en hel del. Förbättrad information, och återkommande information, förbättrad personalplanering för att minska antalet personer kring den enskilde omsorgstagaren, ökade kontakter med medicinskt personal, återkommande gemensamma möten med personalen är sådant som – hur enkla och självklara åtgärderna än kan verka – gett positiva resultat.

Vilket som sagt är uppmuntrande. Men samtidigt i sin tur nedslående. För det säger onekligen en hel del om hur försummad omsorgen om själva äldreomsorgen har varit på ansvarigt håll. Bra personalledning, bra personalplanering och återkommande – begriplig – information till de anställda som ska göra själva jobbet borde ju vara självklarheter.

Och fortsättningsvis är det sådana här kvaliteter som måste säkras inom äldreomsorgen. För de brister som nu blixtbelysts skapar ju onödiga svårigheter för både personal och boende även i normala fall.

Men det finns samtidigt några mer långtgående frågor att ställa.

ÄDEL-reformen som beslutades 1991 innebar att huvudmannaskapet för vård- och omsorgsboenden för äldre blev kommunalt, och att det skulle handla om boende i hemlika miljöer, inte sjukhusmiljö.

Ingen som – likt mig – haft äldre omsorgsbehövande anhöriga i en sjukhussal med flerbäddar kan tycka något annat än att det var en riktig, och välkommen, policy.

Men inte minst coronaepidemien har gjort det uppenbart att många – eller kanske snarare alla? – som finns i dessa särskilda boenden har ett antal hälsoproblem och är fysiskt skröpliga, ibland även psykiskt.

En del erfarenheter från den gångna våren pekar på att den medicinska kompetens som är kopplad till äldreboendena är för tunn, att kontakterna är för svaga och att det är oklart om vilken medicinsk vård som kan – och får! – ges på boendena.

Möjligen är det så att hälsoproblemen genomsnittligt sett i dag är större i de särskilda boendena än för några decennier sedan – antalet platser i förhållande till antalet äldre har minskat, vilket innebär att det bara är de mest skröpliga som alls får plats.

Kanske betyder det i sin tur att lokaler som en gång planerats för boende med litet bättre rörelseförmåga inte är riktigt ändamålsenliga i dag, när kraven ser annorlunda ut.

Frågan om de rent medicinska kraven, och de medicinska behoven, inom dagens äldreomsorg behöver med andra ord uppmärksammas mer – tillsammans med, förstås, det allmänna behovet av en bättre personalorganisation än den vi har.

Och för att nu återkoppla till coronan så menar jag att den helt centrala frågan är åtgärderna för att skydda just de äldre, och de mest sköra av dem. Vi andra, över eller under 70, klarar oss uppenbart bra genom att följa de generella råden om handtvätt, avstånd och sparsamt socialt umgänge utomhus!

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera