Anne-Marie Lindgren: SD har vunnit på att vi inte har klarat integrationen

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar:aip.nu/om-aip-media

Pengar är inte allt – det finns andra värden som är lika viktiga. Eller rent av viktigare.
Det är ett vanligt argument i debatter om olika tänkbara reformer, vad det beträffar också kritik mot budgetnedskärningar av olika slag, och det är naturligtvis sant – det finns ett antal värden som inte är ekonomiska.

Men för att förverkliga dem krävs just pengar! Exemplet med bristerna i äldreomsorgen är övertydligt. Ökad personaltäthet kräver pengar, mer av individuell omsorg likaså. Höjda pensioner, bättre stöd till funktionshindrade, utbyggd psykiatrivård för barn och unga, ökat byggande av billiga hyresrätter – är också sådant som behövs, och som handlar om mänskliga värden.

Men alltihop kräver pengar.

Och pengar är så gott som alltid en begränsad resurs.

Ytterst sätts gränsen för all social välfärd av hur stora ekonomiska värden som produceras, det som kallas BNP. Inom den ramen handlar det till en del om fördelning, mellan löner och vinster, mellan privat och offentlig konsumtion, det vill säga skattefinansierade verksamheter.

För om de ovannämnda åtagandena ska kunna omfatta alla berörda måste de ju till övervägande del betalas med skatter. För min del har jag inga som helst problem med att förorda ett högre skatteuttag, och jag betalar själv gärna mer i skatt till den sociala välfärden (med reservation för att jag inte vill betala mer till höga privata vinstuttag).
Men det finns gränser för hur hög skattekvoten kan bli – folk måste ha kvar pengar till eget bruk efter eget val. På den punkten har de rätt som säger att det måste löna sig att arbeta.

Det innebär att det någonstans också finns en gräns för hur stora välfärdsåtaganden som kan göras, även när de värdebaserade skälen kan vara starka för att göra ännu större. Åtaganden som saknar finansiering löser inga problem; snarare innebär gapet mellan åtaganden och pengar att hela verksamheten börjar fungera sämre, när otillräckliga resurser ska tänjas ut över för stora uppgifter.

Just äldreomsorgen är ett exempel på det – den är, ohjälpligt, underfinansierad i förhållande till behoven. Med påföljd att omsorgen ofta inte fungerar tillräckligt bra för dem som behöver den, och att personalen slits ut av ambitionerna att ändå göra det som skulle behövas och inte bara det som, egentligen, är möjligt.

Skattekvoten har sänkts kraftigt de senaste decennierna, samtidigt som alla tidigare åtaganden inom den offentliga sektorn ligger kvar och delvis till och med ökat. Konsekvenserna har blivit ett allt mer uttunnat system – som självklart brister både här och där.

Möjligheterna att förverkliga goda intentioner hänger ihop med hur mycket pengar det finns att betala det med – det är den enkla om än något dystra sanningen om det mesta av socialt reformarbete.

Och det gäller också om asyl- och integrationspolitiken.

Att ta emot asylsökande och ge dem möjlighet att starta om livet i ett nytt land ser jag som ett socialt åtagande på samma sätt som sjukvården eller barnomsorgen. Där det som i alla andra fall handlar om att få de grundläggande värderingarna – som i princip är gränslösa – att gå ihop med de behövliga resurserna. Som alltid är begränsade.
Den diskussionen är svår. Det tar emot att inse att det faktiskt finns ekonomiska begränsningar för åtgärder som är höggradigt angelägna och som man själv helst skulle vilja genomföra.

Men det är nödvändigt. Tar vi på oss mer än vad det finns faktiska möjligheter att klara skapar vi problem, både på individnivå och samhällsnivå.

Det har ingenting att göra med konstiga SD-åsikter om hot mot den svenska kulturen, eller skador på den nationella ”essensen”, vad nu det är för något. Och det är definitivt ingen nedvärdering av de insatser som gjorts och görs av de många människor som kommit från andra länder, byggt upp ett liv här och gör sina insatser i samhälls- och arbetsliv. Det är ett konstaterande att om de vi tar emot också i fortsättningen på samma sätt ska kunna bygga upp ett nytt liv och göra sina egna insatser för samhället och i arbetslivet – ja, då måste vi också kunna erbjuda de materiella förutsättningarna för det, som bostäder, svenskundervisning, yrkesutbildning, åtgärder i skolan för barnen, och så vidare.

Som alltsammans handlar om pengar. Mycket pengar.

Annars blir det problem. Problem som gynnar främlingsfientliga krafter. Det faktum att vi inte riktigt klarat integrationen, med de negativa sociala effekter det fått, är dessvärre en orsak till att SD vuxit i väljaropinionen.

Det är lätt att peka ut vad som behövs – kraftigt ökat byggande av billiga hyresrätter, ökad utbildning av yrkeslärare, utbyggnad av yrkesutbildning, ökad utbildning av SFI-lärare.

Det är däremot svårt att lösa allt detta inom de närmaste åren; dagens brister är helt enkelt för stora, skrämmande stora faktiskt inom bostadssektorn.

I nuläget blir slutsatsen, även fast det tar emot, att vi måste ha ett regelverk för invandringen som är avpassat för denna lägre kapacitet.

Det måste inte gälla för evig tid.

Men det gäller nu.

Anne-Marie Lindgren

Aktuellt i Politiken
Aktuellt i Politiken

E-post: [email protected] Telefon: 08-700 26 00 Adress: AiP, 105 60 Stockholm Besöksadress: Sveavägen 68, Stockholm

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera