Anne-Marie Lindgren: Sociala faktorer spelar roll för riskspridningen

I Region Stockholm har äldreboenden med hög andel timanställda och inhyrd personal drabbats mycket mer av covid-19-smitta än andra boenden.

Tyska delstaten Nordrhein-Westfalen har fått ett stort utbrott av smitta inom slakteri- och köttdistributionskoncernen Tönnig. Tyska tidningar skriver att det handlar om anställda som underentreprenörer hämtat från Polen och Rumänien, som bott trångt och arbetat för långa arbetsdagar i dåliga lokaler.

Den gemensamma nämnaren heter dåliga anställnings- och arbetsvillkor för den personal som ska göra jobbet. I båda fallen betingade av en strävan att pressa personalkostnaderna.

Man kan säga en hel del om den typ av ekonomiskt tänkande som bygger på underbetald personal och brister i arbetsmiljön; det drar alltid med sig kostnader någon annanstans, och förr eller senare slår det tillbaka mot själva verksamheterna. Bra verksamheter byggs inte med dåliga arbetsvillkor, nämligen.

Men vad gäller just coronaepidemien visar de här exemplen att diskussionerna om bästa strategi att bekämpa smittan inte kan förenklas till frågan om nedstängning eller inte nedstängning av samhället.

För vissa verksamheter, till exempel livsmedelsproduktion och omsorg om sjuka och skröpliga gamla, måste hållas igång även vid en lockdown. Och om villkoren för de jobben är sådana att de underlättar smittspridning, ja, då kommer smitta att spridas.
Storbritannien har infört betydligt hårdare restriktioner än Sverige, men också Storbritannien har påtagliga problem med smitta på äldreboenden. Och en rapport pekar ut den höga andelen timanställda, och bristen på skyddsutrustning, som en av orsakerna.

Känns det igen?

Tyskland har en omfattande organisation för testning och smittspårning. Ändå upptäcktes inte smittan inom köttkoncernen förrän den nära nog exploderat – kanske
för att, som det så småningom visade sig, inte fanns någon riktig koll över vilka som jobbade var. Och ännu mindre var de bodde – det tog ett tag bara att hitta adresserna när spårningen väl kom igång.

Med några månaders erfarenheter bakom oss är det lätt att se att sociala faktorer spelar roll, och det oberoende av vilka restriktioner ett land inför. Ett genomgående drag är att smittan sprids mer i fattiga områden än i rika, något som högst sannolikt har att göra med graden av trångboddhet ; den vanligaste formen av smittspridning är faktiskt inom hushållet.

Bostadsförhållanden och arbetsvillkor spelar alltså roll, oavsett strategi i övrigt. Både i utvärderingen av den nu pågående pandemi och inför en framtid där många misstänker att globala pandemier kan återkomma är det något som måste vara med i bilden.
Med i bilden måste också vara det faktum att inga mönster är entydiga. Det grälas som bekant friskt om hur hårda restriktionerna borde ha varit inledningsvis, både bland epidemiologerna själva och bland alla andra, men de faktiska erfarenheterna av vilken strategi som varit mest lyckad, de spretar. Sverige med sina något mjukare restriktioner har fler smittade, och högre dödstal, per 100 000 invånare än Danmark och Norge med sina något hårdare.

Men Sverige har, omvänt, färre smittade och lägre dödstal (återigen per 100 000 invåna- re) än Storbritannien och Belgien, som haft hårdare restriktioner.

Var det hela slutar vet vi i och för sig inte än. Men det är i dag ett noterbart faktum att de regionala skillnaderna är påtagliga, både mellan länder som tillämpat likartad strategi, och inom länderna själva, trots samma strategi i hela landet. Det finns förstås förklaringar som har att göra med sociala faktorer, eller helt enkelt med sämre eller bättre organisation av äldreomsorgen, men allt går inte att förklara den vägen.

De här skillnaderna har rent av lett till idéer om att det kan finnas underliggande förklaringar – som att folk med vissa blod- grupper skulle vara mer mottagliga än andra, eller att det skulle finnas någon annan form av medfödd eller förvärvad immunitet som skyddar många mot smitta.

Första gången jag läste om detta var min reaktion att det handlade om konspirationsteorier typ chemtrails (fast så att säga av motsatt innebörd), men faktum är att högst seriösa forskare ägnar sig åt att studera dem, och tycker sig ha funnit åtminstone en del indicier.

Så när det nu ska tillsättas en särskild kommission för att utvärdera erfarenheterna av epidemien måste kravet onekligen vara att gå på djupet, och inte ägna sig åt en uppenbart inte särskilt meningsfull diskussion om hårda eller mjuka restriktioner. Både sociala faktorer, underliggande strukturproblem som exempelvis bristande krisberedskap
– med de tidigare politiska beslut som förklarar den – och alla snabbt växande rön om eventuella skillnader i mottaglighet måste vägas in.

Och om somliga argsinta debattörer kunde lugna ner sig litet, somliga partiledare kunde bete sig litet mer vuxet, och somliga forskare kunde lägga interna prestigekamper på hyllan, så skulle debatten vinna väldigt mycket.