Anne-Marie-Lindgren: Politiken bör inte köra över stora väljaropinioner

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar:aip.nu/om-aip-media

Samtliga tre fackliga huvudorganisationer – LO, TCO och SACO – är negativa till utredningsförslagen om förändringar i arbetsrätten.

Tillsammans företräder de över 3,5 miljoner anställda. Det är, med andra ord, ingen obetydlig opinion att bara strunta i. Ändå menar C och L att det är precis det som regeringen ska göra.

Det reser en del principiellt intressanta demokratifrågor – under vilka omständigheter har riksdag och regering rätt att köra över tunga väljaropinioner?

Tvingande yttre omständigheter, som en rejäl ekonomisk kris eller en hotande miljökatastrof, kan naturligtvis göra sådana beslut nödvändiga. Dock är det svårt att hitta några tvingande yttre skäl till att det, exempelvis, inte längre ska gå att överklaga en uppsägning, eller till att även storföretag ska kunna undanta fem personer från turordningsreglerna.

C och L har två huvudskäl till att vilja förändra arbetsrätten. Det ena är att den behöver moderniseras, med den underliggande motiveringen att det krävs för att ekonomin ska fungera bättre. Det andra är att det står i januariavtalet. Båda skälen anses vara
så starka att det tar över det demokratiska kravet att de som berörs av förändringen ska få påverka.

Med modernisering menas att öka arbetsgivarens frihet att säga upp anställda. Dagens arbetsliv antas, till skillnad från 1970-talets, kräva mer flexibilitet i anställningsformerna. Men med tanke på att existerande lagstiftning medger såväl provanställningar som tidsbegränsade anställningar, att andelen tillfälliga anställningar är ovanligt hög i Sverige, och att det finns ett stort antal varianter på tillfälliga jobb är det ytterligt svårt att se svensk arbetsmarknad som inflexibel. Snarare kan man konstatera att det där som kallas flexibilitet skapat ett antal problem.

Något som tydligt demonstreras i dagens debatt om effekterna av de många osäkra anställningarna i hemtjänsten…

De förment objektiva ekonomiska argumenten för försämrad arbetsrätt brukar inte klara en närmare granskning. Antagligen för att de inte är objektiva. Förändringskraven handlar om arbetsgivarintressen, inte ekonomiska nödvändigheter.

Det finns företagsekonomiska realiteter man aldrig kommer undan, som att kostnader och intäkter måste gå ihop. Men företagsekonomiska realiteter och rena arbetsgivarintressen är inte identiska tvillingar. Vilket marknadsliberalismen dessvärre aldrig fattat.

Det finns inte objektiva ekonomiska skäl för den typ av förändringar LAS-utredningen föreslår. Följaktligen går det inte heller att hävda att de kraven är så tunga att de tar över demokratins krav på inflytande för dem som berörs av förändringarna.

Vad så januariavtalet beträffar, så jodå, där står att arbetsrätten ska förändras, med ”tydligt utökade undantag från turordningsreglerna”. Det står inte att det ska göras på det sätt utredningen föreslår. Att åberopa avtalet för att hindra kritik mot de konkreta förslagen är märkligt; det är faktiskt regel att utredningsförslag ska diskuteras fritt!
Det är också ett krav i januariavtalet att ”en grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter upprätthålls.” Ett förslag som påtagligt ökar arbetsgivarnas frihet att säga upp folk, utan att några motsvarande ökningar görs av den fackliga motpartens rättigheter, rubbar otvetydigt balansen – något som också ett flertal arbetsmarknadsforskare konstaterat.

Att borgerliga kommentatorer gillar denna balansrubbning må vara begripligt, men inte att de surar över att S och de fackliga organisationerna hänvisar till januariavtalets skrivningar om balans. Åberopar man avtalet i ett avseende ska man även respektera skrivningarna i ett annat.

Men det finns alltså en principiell fråga som rör den representativa demokratins förhållande till väljaropinionen. Har den representativa demokratin rätten att utan tvingande yttre skäl driva igenom beslut som grundar sig på koalitioner i den valda församlingen, men som går på tvärs mot opinionen i väljarkåren?

Januariavtalet är en överenskommelse mellan partier i riksdagen – inte ett program väljarna kunnat ta ställning till i val. Avtalet är en riktningsangivelse för den regeringspolitik som ska drivas av partierna bakom avtalet och kan ses som bindande för dem. Men inte för väljaropinionen, och inte för organisationer som inte varit med och för- handlat fram avtalet.

Så om det visar sig att det finns starka väljaropinioner mot något av det som avtalats – ja, då finns det alla skäl för dem som träffat avtalet, även de som drivit de krav som väcker motståndet, att tänka sig mycket noga för.

Representativ demokrati, alltså att vi väljer företrädare för att ta det konkreta beslutet om olika samhällsangelägenheter, är ett sätt att praktiskt lösa formerna för just beslutsfattandet.
Det innebär inte att de valda företrädarna inte behöver bry sig om vad väljarna tycker.

Demokrati är en löpande process, en ständig dialog mellan väljare och valda – och där överenskommelser mellan de valda inte är överordnade väljarnas åsikter.

Aktuellt i Politiken
Aktuellt i Politiken

E-post: [email protected] Telefon: 08-700 26 00 Adress: AiP, 105 60 Stockholm Besöksadress: Sveavägen 68, Stockholm

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera