Anne-Marie Lindgren: LAS-förslaget handlar om maktfördelning i arbetslivet

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar:aip.nu/om-aip-media

Det drar ihop sig till rejäl politisk strid kring förslaget om försämringar i arbetsrätten. En riktig, gammeldags, höger-vänsterkonflikt om en traditionell vänster-högerfråga, nämligen maktförhållandena i arbetslivet.

För trots alla påståenden om att arbetsrätten behöver moderniseras, och trots det ständigt återkommande påståendet att LAS innebär att småföretagen inte törs anställa, så är det arbetsgivarmakten det handlar om. Det just framlagda utredningsförslaget innebär att makt som arbetsgivarna tidigare förlorat nu återförs till dem. Argumenten om modernisering och hänsyn till småföretagen är bara den gamla vanliga metoden att framställa arbetsgivarintressen som samhällsintressen.

Lagen om anställningsskydd (LAS) antogs av riksdagen i början av 1970-talet
– under full politisk enighet. Folkpartiet (nuvarande Liberalerna) förklarade att de minsann länge drivit frågan, Centerpartiet vill rent av utöka den krets som omfattades av lagen, och Moderaternas Gösta Bohman menade att som lagen utformats fanns det inga rimliga skäl att vara emot den.

Vad är det som blivit så radikalt annorlunda sedan dess att lagen, inte ens med de uppmjukningar som gjorts sedan dess, blivit hopplöst omodern?

Ja, det är nog mindre förändringarna på arbetsmarknaden och mer förändringarna i samhällsklimat som ligger bakom kraven från C och L.

Låt oss se på avsikten med LAS, som alltså även 1970-talets borgerlighet ställde upp på.
Det genomgående syftet är att skydda de anställda mot godtycke. En uppsägning ska ha saklig grund, och den kan ogiltigförklaras av domstol om den inte har det.

Den punkten – saklig grund för uppsägning – är ovillkorlig. Alla andra punkter är dispositiva, det vill säga det lagen säger, exempelvis om turordning vid uppsägningar när företaget måste dra ner på personal, kan omförhandlas mellan arbetsgivare och fack. Lagen är helt enkelt flexibel; det centrala är att villkor för uppsägningar, eller anställningar, inte är arbetsgivarens ensak, utan en förhandlingsfråga mellan arbetsgivaren och företrädare för de anställda. Återigen som skydd mot godtycklighet.

Tilläggas kan ju att sådana förhandlingar är vanliga, och att det ofta leder till en annan turordning än den enkla ”sist in – först ut” – eftersom facket inte har något intresse av att äventyra företagets existens, och med det ännu fler jobb, genom att göra det omöjligt att behålla de kompetenser företaget behöver.

Har arbetslivet förändrats på ett sådant sätt att behovet av ett sådant skydd minskat? Eller är det snarare så att samhällsklimatet förändrats så att det inte anses så viktigt att de anställda har det skyddet?

Jag misstänker starkt att det är det senare…

Maktförhållandena i arbetslivet är ojämna, nu som på 1970-talet. Maktskillnader innebär alltid risk för godtycklig behandling av dem som är i underläge. I 1970-talets samhälle var det en erkänd sanning även på borgerligt håll att sådant godtycke existerade, och även på borgerligt håll fann man det rimligt att minska riskerna för det. Även på borgerligt håll såg man anställda och företagare som jämställda parter i utformning av arbetslivets villkor. Och utgick från att de anställdas företrädare var omdömesgilla personer som inte skulle driva företagsekonomiska orimligheter.

Så är det uppenbart inte längre. Risken för godtycklighet är något de anställda måste underkasta sig, i något sorts förmodat samhällsintresse.

Marknadsliberalismens genombrott på 1990-talet innebar en maktförskjutning till företagares och kapitalägares fördel; själva begreppet ”marknaden” används oftast som synonym till företagarintressen. I takt med det började de anställda att ses som en sorts insatsvaror, ungefär som datorer eller maskindelar, att sättas i och ur funktion vartefter det var mest lönsamt för arbetsgivaren.

Vi har haft en mycket tydligt uppluckring av villkoren i arbetslivet, med stora ökande osäkerheter – mest märkbart för LO-grupperna, men inte bara för dem. Timanställningarna, projektjobben, gigekonomin, de så kallade egenanställningarna, de ökade möjligheterna även enligt LAS till temporära anställningar – alltsammans hör dit. Ofta nog insvept i romantiska ordslöjor om att förverkliga egna idéer, frihet att bestämma över det egna jobbet, försörja sig på sin hobby, och alla vackra ord som används för att dölja en verklighet av osäkra försörjningsmöjligheter, ständig jakt på uppdrag och föga frihet att välja.

Och nu alltså större möjligheter för arbetsgivaren att fritt säga upp folk, utan förhandlingar.

För det är ju så besvärligt för småföretagarna, bevars.

Men är det inte litet konstigt? Att företagare, som annars framställs som så drivna och duktiga på att producera och göra affärer, inte ska kunna klara av en förhandling med en facklig ombudsman?

Och är det inte, trots allt, litet underligt att samtidigt som insikterna växer om att miljö- och naturtillgångar inte kan utnyttjas som om de vore oändliga och okänsliga för slitage – så behandlas mänskliga resurser allt mer hänsynslöst?

Aktuellt i Politiken
Aktuellt i Politiken

E-post: [email protected] Telefon: 08-700 26 00 Adress: AiP, 105 60 Stockholm Besöksadress: Sveavägen 68, Stockholm

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera