Erik Nises: Satsningar krävs – kanske till och med reformer

[vc_row][vc_column][vc_message]Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar:aip.nu/om-aip-media[/vc_message][vc_column_text]

Vem hade trott att vår tids stora berättelse skulle utspela sig i hemtjänsten och på äldreboenden och handla om vikarieläget, skyddsutrustning, hygienrutiner och arbetsvillkor? Eller att huvudpersonerna skulle vara helt vanliga kommunalanställda? Ni vet; sjuksköterskor, undersköterskor, vårdbiträden och lokalvårdare. Hjältarna, som man nu kallar de flesta som inte kan ”jobba” hemifrån med en laptop i knät, tillhör en ny typ. De har övervägande ett annat kön och definitivt en helt annan lön än de vi är vana att se i de framskjutna rollerna.

När faran blir verklig är hjältar i grälla trikåer nästan lika ointressanta som munviga oppositionspolitiker.

Det har kort sagt varit renande för samhällsdebatten att tala om hur vår eviga kamp mot döden organiseras, finansieras och bemannas i verkligheten.

Medan regeringen har bevisat att den klarar av att leverera en krispolitik som vinner förtroende i stugorna genom att stärka statsfinanserna under högkonjunkturen har tankesmedjan Arena Idé släppt en rapport som visar att det motsatta skett ute i kommunerna.

Författarna redovisar att 96 procent av landets kommuner anser sig tvungna att skära ner på äldreomsorgen i år och därtill att neddragningarna pågått i över två decennium, trots att vi under tiden blivit både fler och äldre.

Och kanske finns där också något av förklaringen till varför Socialdemokraterna, innan viruset dök upp, var på väg ner mot 20 procent i opinionen.

Medan svenskarna de senaste decennierna privatkonsumerat som aldrig förr så har välfärdens budgetar urholkats. På många håll har visserligen den offentliga sektorn svällt i överbyggnaden: administration, kommunikation, ledningsfunktioner, etc. Men i de delar av välfärden som vi vill att medborgarna ska tänka på när de betalar in restskatten växer inte anslagen i takt med behov och förväntningar.

Det hjälper inte att både rikspolitiker och kommunpolitiker börjat kalla uppräkningar som inte täcker kostnadsökningarna för statsningar och anslagsförändringar med vidhängande direktiv för reformer. Snarare har det bidragit till en olycklig dissonans mellan det politiska språket och människors upplevelser.

Utan att förringa de senaste årens betydande statliga välfärdssatsningar (utan dem skulle läget vara katastrofalt) så visar rapporten att det vore dumt att utgå från att folk märkt så mycket av dem i sin vardag, och förväntningarna på tacksamhet bör kalibreras därefter. Folk röstar ju trots allt för att det ska bli bättre, inte för att försämringarna ska gå långsammare.

Och även de som arbetar i välfärden bedömer resurstilldelningen främst efter hur väl den täcker behoven, inte efter hur den står sig mot oppositionens bud, som ju dessutom tenderar att vara kraftigt sockrat.

Många pratar nu om att epidemin kommer att tvinga fram omvälvande samhällsförändringar. Jag är tveksam till sådana profetior. Under en svår prövning längtar nog många mest efter att allt ska bli som vanligt igen, framförallt de som bor i ett av världens rikaste och tryggaste länder. Men det framstår ändå som meningsfullt att försöka precisera vilka politiska förändringar som krävs för att i framtiden garantera alla medborgare en trygg, bekväm och gärna också rolig ålderdom. Det kräver troligen att resurserna till äldrevården börjar öka i förhållande till behoven. Alltså det som folk i vanliga fall förknippar med satsningar. Kanske krävs det till och med reformer.

Erik Nises är ordförande i Forssa S-förening, Borlänge, och fd pressekreterare i regeringskansliet