Anne-Marie Lindgren: Valfriheten handlar mer om producenternas intressen

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar:aip.nu/om-aip-media

Vi som var med på den tid det begav sig, det vill säga när privatiseringsidéerna började växa sig starka vid slutet av 1980-talet, vi minns ju hur det utlovades idel positiva följder av att släppa in privata producenter i den offentliga sektorn. För privata producenter, hävdades det, var så mycket mer effektiva och innovativa än de tröga kommunala verksamheterna, och skulle komma på så mycket smartare sätt att arbeta att hela välfärdssektorn skulle fungera mycket bättre, till mycket lägre kostnader.

Det lät ju nästan som magi…

Ett antal studier, både från Sverige och andra länder, har redan visat att det inte stämde. Det går helt enkelt inte att belägga några systematiska skillnader mellan privata och offentliga utförare i välfärdssektorn. Privata producenter har, med andra ord, inte de magiska krafter som en gång ställdes i utsikt.

Hemtjänsten i dag är ett övertydligt exempel. Inslaget av privata företag är stort, särskilt kanske i Stockholm, men hemtjänsten har i dag har större brister än vad den hade för tre decennier sedan. Huvudskälet är givetvis knappare ekonomiska resurser, men det är ju tydligt att de privata företagen inte – som utlovats – kunnat motverka bristen på pengar genom att använda dem smartare och mer effektivt.

För hur skulle de ha kunnat göra det?

Hemtjänst handlar om att hjälpa personer som själva inte fullt ut har fysisk kapacitet att klara vardagssysslorna i hemmet : matlagning, städning, inköp, dusch, påklädning. Det finns inte så värst många olika sätt att göra det på, särskilt inte när ”matlagning” sedan länge rationaliserats till uppvärmning av färdigrätter i mikron. Utrymmet för ”smarta” och ”innovativa” sätt att dammsuga eller hjälpa folk att få på kläderna är begränsat.

Kvaliteten i hemtjänsten beror av personalen: deras kompetens, den tid de har på sig och kontinuiteten i kontakten med den som får hjälpen. Med mindre tid för varje syssla, med lägre utbildning för jobbet, och med en stor grupp anställda som alternerar med varandra i stället för några få återkommande, blir kvaliteten sämre.

Däremot går det ju att med detta göra verksamheterna billigare. Följaktligen är det också så man gjort. De många osäkra anställningarna exempelvis handlar om att spara personalkostnader: man ser till att med hjälp av timanställda ha hög bemanning de tidpunkter då mycket personal behövs, det vill säga morgon, lunch och middag/sängdags – och lägre bemanning övriga tider.

Just-in-time översatt till personalpolitik, skulle man kunna kalla det. Ekonomiskt rationellt, visst. Bra för dem som behöver hjälpen, nej. Bra för de anställda, också nej.
Om utvecklingen inom äldreomsorgen visar att privatiseringar som sådana inte har någon korrelation med höjd kvalitet, eller oförändrad kvalitet trots sämre resurser, så visar den också på ihåligheten i talet om valfrihet.

Argumentet för valfrihet – officiellt åtminstone – är att man som konsument ska kunna välja mellan olika alternativ. Men, som sagt, det finns inte så många alternativa sätt att erbjuda städning, disk och hjälp med påklädning. Det som är viktigt för den som behöver hjälpen är bara att sysslorna sköts ordentligt, det vill säga inte under tidspress, och att man känner förtroende för att personalen kan sitt jobb – och att den inte ständigt byts ut.
Vilken huvudman, privat eller offentlig, som svarar för jobben är däremot inte särskilt intressant.

Borgerliga politiker i både Stockholm och Göteborg, som tycker att just detta är det riktigt intressanta och sett till att införa Lagen om valfrihet (LOV) i den kommunala hemtjänsten har tvingats upptäcka att flertalet av dem som ansöker om hemtjänst just inte bryr sig om att aktivt välja.

I Göteborg, som nyligen infört LOV, fanns politikerna till sin besvikelse att bara cirka fem procent av de sökande brydde sig om att välja. Då försökte man införa lottning, det vill säga de som inte aktivt valt kommunal hemtjänst, skulle fördelas mellan olika utförare med lottens hjälp. Det uttalade argumentet var faktiskt att fler företag på det sätt skulle få chansen.

Tydligare kan det knappast sägas: Valfriheten handlar mer om producentintressen än konsumentintressen.

Faktum är nog att den här ”valfriheten” mellan ett stort antal utförare, som infördes med höjd kvalitet som argument, i dag snarare står i vägen för kvaliteten. Många utförare betyder en mer splittrad organisation, en splittrad organisation är alltid ekonomiskt mer ineffektiv, och tar helt enkelt pengar från verksamheterna.

De närmaste åren, postcorona-tiden, kommer att bli ekonomiskt kärva, med hög arbetslöshet som kräver åtgärder, statliga investeringar för att få igång hjulen igen och sjukvården som måste få extraresurser för att ta igen den vård som fått skjutas upp under epidemin. Det är mer än någonsin nödvändigt att hushålla med både statens och kommunernas pengar.

Och det kräver att vi på allvar tar itu med de ineffektiviteter, och det läckage av pengar, som i mycket blivit det faktiska resultatet av privatiseringarna.

Anne-Marie Lindgren

Aktuellt i Politiken
Aktuellt i Politiken

E-post: [email protected] Telefon: 08-700 26 00 Adress: AiP, 105 60 Stockholm Besöksadress: Sveavägen 68, Stockholm

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera