Anne-Marie Lindgren: Staten varken kan eller ska rädda vartenda företag

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar:aip.nu/om-aip-media

Sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring är just försäkringar. De är, eller snarare var, avsedda att skydda inkomst- och försörjningsmöjligheter när arbetsinkomsten föll bort – precis som en försäkring som täcker andra ekonomiska skador.

Men Alliansen avskaffade inkomstskyddet och försämrade kraftigt ersättningarna, införde tidsgränser där ersättningarna ytterligare minskade samt skärpte kraven för att alls kunna få ersättning. Argumenten var att generösa försäkringsersättningar gjorde folk passiva och hindrade dem från att anstränga sig att bli friska, eller att skaffa nytt arbete. Och konsekvent talade man om dem som ”bidrag”.

Nu vill Moderaterna kraftigt öka det statliga stödet till företagen för att ersätta de förluster som uppstått genom att efterfrågan fallit ihop. Stödet ska vara generellt, utan prövning av det enskilda företagets behov. Staten ses som ett försäkringsbolag, som i utbyte mot de skatter företagen betalat ska garantera deras intäkter.

Inga krav ställs på egna insatser för att förbättra läget. Än mindre tar M upp risken att sådana här generösa och villkorslösa bidrag minskar det egna ansvarstagandet, eller att pengar hamnar hos företag i skatteparadis och som alltså inte betalat skatt, eller att pengar till företag som inte har några särskilda problem bara ökar ägarnas vinst. Risken för fusk verkar man också glömma, trots aktuella exempel med permitteringsstödet.

Allt det som enligt Moderaterna är förkastligt och ekonomiskt osunt när det gäller stöd till sjuka och arbetslösa, det är alltså högsta visdom när det gäller stöd till företag.

Moderaterna verkar hylla det gamla latinska ordstävet, ”det som är tillåtet för Jupiter är inte tillåtet för oxen”. Eller som min mormor uttryckte det, ”det är skillnad på lort och pannkaka”.

För företag, i Moderaternas världsbild, använder ju alltid alla pengar till produktiva investeringar, tar aldrig ut övervinster, är alltid på spaning efter mest effektiva sätt att arbeta och skapar alltid ett mervärde för både anställda och samhället.

Medan det är nödvändigt att hålla tummen hårt i ögat på sjuka och arbetslösa – för att inte tala om folk som får försörjningsstöd – så att inte skattepengar slösas bort på människor som skulle kunna försörja sig själva…

Dock, här finns ett konsekvent intressetänkande. Nämligen dels ett antal välbeställda gruppers önskan att betala mindre i skatt, vilket kräver nedskärning av sådana statliga utgifter de själva inte tycker sig ha behov av, dels näringslivsföreträdarnas önskemål om generösa villkor för företagande, inkluderande då generösa bidrag i pressade tider.

Men staten är alltså inte något försäkringsbolag med syfte att skydda företag från ekonomiska förluster på vikande marknader. Vill företag ha ett sådant försäkringsskydd bör de, i konsekvens med det egna marknadstänkandet, se till att bygga upp egna försäkringslösningar just på marknaden.

För att företagens skatter skulle vara en försäkringspremie som ger rätt till statlig ersättning när det krisar i ekonomin är nonsens. Företagens skatter, likaväl som de skatter vi betalar individuellt, är en finansiering av de olika samhällstjänster som alla, inklusive företagen, har behov och nytta av. Företagen behöver utbildad arbetskraft. De behöver infrastruktur som vägar och bredband. De behöver välutbyggd barn- och äldreomsorg, eftersom det frigör arbetskraft till deras egen produktion.

För att nu ta bara några exempel på sådant som är förutsättningar för produktionslivet, och som företagen skulle få betala för på andra sätt, om de inte finansierades med skatter. Med sannolikt sämre utbyte för pengarna, eftersom privatfinansierade lösningar aldrig blir heltäckande och därmed effektiva på det sätt samhällslösningar blir.

Sedan har staten ett ansvar för att få fart på hjulen igen i kristider – inte för att kompensera enskilda företag utan för att en fungerande ekonomi är en samhällsnödvändighet.

Men staten vare sig kan eller ska rädda varenda enskilt företag. Det finns inga skäl att med statliga subventioner stoppa pågående strukturförändringar, exempelvis, eller hålla företag med svaga marknadsutsikter under armarna. Pengarna ska användas på åtgärder som direkt ökar sysselsättningen – och generellt sänkta skatter eller sänkta hyror har ingen direktkoppling till ökad sysselsättning. Det finns många exempel på att det bara leder till läckage av skattepengar och helt enkelt inte är särskilt effektivt för sitt ändamål.

Konsevenserna av covid-19 ställer nya stora krav på stat och kommuner, inte bara stöd till företagen – och att möta de kraven är också ett företagsintresse (se ovan). Till det kommer de problem vi hade redan förut, som bristerna i äldreomsorgen och behoven att kraftigt förbättra villkoren i de socialt utsatta bostadsområdena.

Det kräver noggrann hushållning med pengar och en strategisk användning. Att bara i största allmänhet strössla pengar över näringslivet utan annat syfte än att kompensera för gjorda förluster har vi inte råd med.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera