Lars Engqvist: Vi måste dra lärdom av krisen!

När är det rätt tid att planera för tillvaron efter krisen?

Den frågan ställde sig säkert det sällskap som under en sommarvecka 1943 träffades hos Eva och Ernst Wigforss i sommarstugan i Hult. Världen stod fortfarande i brand och även om mycket talade för att Nazityskland var på väg att förlora kriget skulle det dröja nästan två år innan det blev fred.

LO hade förelagit att arbetarrörelsen gemensamt skulle utarbeta ett efterkrigsprogram, ett politiskt och ekonomiskt handlingsprogram för tillvaron efter kriget, trots att det inte var tid för stora politiska trätor.

I Wigforss sommarstuga möttes en arbetsgrupp bestående av fyra representanter för fackföreningsrörelsen med LO-ordföranden August Lindberg i spetsen, två representanter för partiet, Ernst Wigforss och Karl Fredriksson, samt en representant för kvinnoförbundet, Alva Myrdal, och en för ungdomsförbundet, Bertil Johansson.

Det program i 27 punkter som gruppen arbetade fram hade tre övergripande mål: full sysselsättning, rättvis fördelning och höjd levnadsstandard samt större effektivitet och mera demokrati inom näringslivet. Även om det något år senare blev en häftig politisk debatt om det sista målet, kom programmets historiska roll att gälla de två första målen. Det blev startpunkten för den aktiva statliga arbetsmarknadspolitiken och, framför allt, för de omfattande sociala reformer som ledde fram till det vi i dag kallar välfärdsstaten.

Från flera håll framförs nu krav på att arbetarrörelsen såsom i mitten på 1940-talet ska samlas kring ett politiskt handlingsprogram för tiden efter den förödande coronapandemin, utarbeta ett gemensamt efterkrisprogram.

Det är i flera avseenden en god tanke. Den överenskommelse som ligger till grund för det nuvarande regeringssamarbetet måste rimligen kompletteras och korrigeras med hänsyn till erfarenheterna av coronapandemin. I kommande förhandlingar mellan de så kallade januaripartierna är det en fördel att kunna redovisa den samlade arbetarrörelsens förväntningar. Krisberedskap måste byggas upp igen. Tillgången till nödvändiga mediciner och skyddsutrustningar måste garanteras. Sjukvården måste ha resurser nog för att med säkerhet för patienter och personal kunna möta en pandemi. Äldrevården måste kraftigt förstärkas med mer personal – och väsentligt bättre arbetsvillkor. De senaste årtiondenas många privatiseringar av centrala samhällsfunktioner måste utvärderas och i flera fall omprövas.

Till detta kommer de allvarliga samhällsproblem som var alldeles uppenbara redan innan coronaviruset slog till. Klimatförändringarna, kommunernas svaga ekonomi och de växande behoven i välfärden, klyftan mellan stad och land, den bristande integrationen och kunskapsresultaten i skolan.

I andra avseenden är det svårare att fastställa ett handlingsprogram. Det är i dag alldeles omöjligt att bedöma pandemins långsiktiga effekter för samhällsekonomin. De gigantiska insatser, som hittills gjorts, kommer med all sannolikhet inte att räcka.

Bäst vore om arbetarrörelsen kunde samlas kring ett efterkrisprogram som koncentreras till de omedelbara lärdomarna av coronakrisen.

Andra viktiga sociala reformer bör vara del i kampen för ett starkare samhälle.

Lars Engqvist är tidigare chefredaktör, socialminister och landshövding