Anne-Marie Lindgren: Även tvångsåtgärder behöver ha legitimitet

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Grälet om tvång eller frivillighet när det gäller åtgärder för att bromsa smittspridningen av covid-19 handlar om vilket som ger störst effekt. Där den underliggande föreställningen hos dem som vill ha hårdare tag är att sådana tag är de mest effektiva.

Det är inte givet.

Nu är det ett antal andra faktorer som påverkar smittspridningen, som kan skilja sig högst påtagligt mellan olika länder. Det är uppenbart svårare att skydda äldre personer, som alltså hör till riskgrupperna, om de bor tillsammans med sina vuxna barn och deras barn, än om de bor för sig själva. ”Social distansering” blir alltså mindre effektiv i det senare fallet, oavsett om den är frivillig eller påbjuden.

Det är lättare att minska smittspridningen i arbetslivet i länder där digitaliseringen gått långt och många alltså kan arbeta hemifrån, än i länder där den är mindre omfattande och jobbet måste göras på själva arbetsplatsen. Och det är lättare att få folk att stanna hemma även vid milda symptom, om det finns en sjukförsäkring som skyddar försörjningsförmågan, än om försäkring saknas och varje sjukfrånvaro betyder ekonomiska problem.

Hög digitaliseringsgrad och bra sjukförsäkring kan alltså ses som institutionella faktorer som underlättar det vi kan kalla politik på frivillighetens basis, eftersom det inte skapar några problem för individen. I länder där de förutsättningarna saknas blir frivillighet svårare, och problemen att i stället upprätthålla tvångsåtgärder mer påfrestande.

Det är den fråga som litet försiktigt börjar tränga sig fram i den internationella debatten om åtgärderna mot coronaepidemien – hur länge fungerar egentligen tvångsåtgärder?

För det är ju inte så enkelt som att bara man förbjuder någonting, så kommer också förbudet att följas. Förbud, som innebär stora ingrepp och stora problem i enskilda människors liv – hur goda argumenten för dem än må vara – är sannolikt de allra svåraste att få legitimitet för.

Stängda skolor och förskolor skulle av allt att döma vara en åtgärd som i vårt land, där det absolut vanligaste är att båda föräldrarna i en barnfamilj förvärvsarbetar, skulle skapa stora problem i vardagslivet – och som det därför inte heller verkar finns någon väljarmajoritet för.

Regeringen har här upprättat en lista över samhällsviktiga branscher där föräldrarna till förskolebarn och grundskoleelever ska ha rätt till ordnad barnomsorg, om det ändå skulle bli nödvändigt att stänga skolorna.

Dock, den listan omfattar så pass många sektorer av arbetslivet att sannolikt en majoritet av barnen skulle ha rätt till omsorg. Och då kan man ju fråga sig vad det är för mening att stänga skolorna…

De utegångsförbud, eller näst intill det, som några länder genomfört innebär i praktiken en tvångsvis social isolering. Sådan isolering är påfrestande, och den innebär extra risker för kvinnor och barn i socialt utsatta familjer; det är redan uppenbart att restriktionerna är svåra att upprätthålla.

Med andra ord, det är litet för enkelt att föreställa sig att tvingande åtgärder är överlägsna i den meningen att de får större genomslag. Men om det är sant att folk naturligtvis kan strunta i att följa myndigheters rekommendationer är det förstås precis lika sant att de kan vägra att följa rena myndighetspåbud.

Den frivillighet som följer ur en insikt om, och ett självständigt accepterande av, nödvändigheten av att följa vissa regler och restriktioner, leder högst sannolikt till en större vilja att också följa reglerna än ett tvång påbjudet av myndigheterna.

Danmark införde mycket tidigt ett antal tämligen hårda åtgärder (dock inte utegångsförbud) för att minska smittspridningen av coronaviruset. Men nu – måndag 30 mars – aviserar den danska statsministern att restriktionerna kommer att lättas kring påsk. I stället uppmanas folk att tvätta händerna och hålla avstånden – frivilligt, alltså.

Hälsovårdsministern säger att Danmark nu är på rätt väg. Samma dag kom Sundhedsstyrelsens veckorapport, där det heter att ökningen av sjukfallen beräknas fortsätta, antalet patienter i behov av intensivvård likaså. Men att det finns tecken på en begynnande minskning av ökningstakten, som kan bero på regeringens åtgärder.

Jovisst, det är klart att åtgärderna haft någon sorts effekt – likaväl som våra svenska, mer frivilligbaserade, åtgärder haft det. I den meningen att smittspridningen bromsats och att vi inte fått den snabba ökning av antalet insjuknade som Italien och Spanien – och nu också USA – drabbats av. Den flackare kurva, som varit målet, har både vi och Danmark klarat.

Dock undgår man inte en undran om inte den danska övergången till litet mer frivillighet har att göra just med problemen att långsiktigt upprätthålla stora och genomgripande tvångsåtgärder. För normalt lämnar man inte en politik som bara visar begynnande tecken på att få effekt – man låter den löpa ett tag till, för att effekterna ska stabiliseras.

Om man nu inte gör det tyder det på att det funnits en del bieffekter också som man vill slippa.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera