Lars Engqvist: Allmän sjukvård avgörande mot pandemier

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar:aip.nu/om-aip-media

”Nu kommer krisen. Sen kommer sorgen. Sen blir det tid för reflektion”, skrev Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson i en känslomättad krönika om coronapandemin (10/3).

Hon försökte skapa en sorts klarhet över hur vi kan, eller bör, förhålla oss till det ohyggliga drama som utspelas omkring oss. Nu är inte tiden att reflektera över hur vår gemenskap kommer att se ut efter pandemin. Nu måste all möda ägnas åt att hindra sjukdomen och att motverka dess ekonomiska och sociala effekter. Tiden för reflektion kommer när vi också genomlevt sorgen över de som medicinsk eller socialt fallit offer för viruset.

Men ändå. Krisen har redan gett oss några avgörande insikter. Karin Pettersson konstaterade att ”den här typen av sjukdomar inte kan hanteras effektivt på individuell nivå, utan bara gemensamt. Den kräver förberedelser, koordinering, planering och möjlighet att fatta beslut och skala upp insatser snabbt. En stark stat.”

Så är det. Ingen räknar med att marknaden ska lösa krisen. Människors förväntningar riktas mot de offentliga institutionerna.

Här finns, som jag ser det, minst fyra lärdomar att dra.

Den första är att tillgången till allmän sjukvård är avgörande i kampen mot pandemin. Sjukvården ska garantera medborgarna vård på lika villkor. Plånboken får inte vara avgörande. Därför måste sjukvården finansieras gemensamt via skatterna.

Här finns skäl att studera problemen i USA. Det amerikanska sjukvårdsystemet domineras av privata, ofta vinstdrivna, företag. Det bygger på att patienterna själva finansierar sin vård med försäkringar.

Men 28 miljoner amerikaner saknar försäkring och många därutöver är otillräckligt försäkrade. WHO räknar med att 3–5 procent av de coronasmittade behöver intensivvård. I USA kan sådan vård kosta runt 11 000 dollar om dagen. Det är en omöjlig kostnad för den som saknar sjukförsäkring.

Den andra lärdomen är att kampen mot pandemin bara kan lyckas om det finns ett utvecklat socialt skyddsnät med inkomsttrygghet för den som blir sjuk. Den som oroar sig för att vara smittad ska inte av ekonomiska skäl känna sig tvingad att gå till jobbet. Att ta bort karensdagen och att temporärt avskaffa kravet på läkarintyg är ett effektivt sätt att minska smittoriskerna på arbetsplatserna.

Även här visar en jämförelse med USA hur viktigt det är med ett generellt trygghetssystem. De flesta företag och arbetsplatser i USA har uppmanat anställda att ta sjukledigt om de känner några av virusets symtom. Men en fjärdedel av USAs arbetsplatser erbjuder ingen betald sjukledighet över huvud taget!

Den tredje lärdomen handlar om nödvändigheten av att försvara systemet med självständiga, offentliga myndigheter. Samhällets insatser måste utarbetas av dem som har verkliga expertkunskaper. Inte av politiker som tävlar med varandra om att ”visa handlingskraft”.

Den fjärde lärdomen gäller statsfinanserna. I krisläge är det en enorm fördel att ha låg statsskuld. Finansminister Magdalena Andersson har ofta fått kritik för att hon varit alltför inriktad på att ”samla i ladorna”. Även jag har då och då tyckt att hon varit alltför återhållsam.

I dag kan vi vara tacksamma för att hon stått på sig. Nu finns resurser för rejäla statliga insatser.

Lars Engqvist är tidigare chefredaktör, socialminister och landshövding

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera