Anne-Marie Lindgren: Konservatismens blinda fläck – arbetslivets villkor

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Sverige på 1860-talet var ett fattigt jordbrukarland. En felslagen skörd hotade försörjning och till och med överlevnad för stora grupper.

1867 innebar missväxt i stora delar av landet, så allvarlig att resultatet blev ren svält.

Regeringen beslutade därför om vissa stödåtgärder; de hårdast drabbade länen fick lån för inköp av livsmedel, och landshövdingarna fick tillstånd att starta nödhjälpskommittéer för frivilliga insamlingar.

Men det gick ju inte för sig att folk skulle få hjälp bara så där utan vidare; de skulle göra rätt för den genom arbete.

Problemet var bara att jobb inte var så lätta att åstadkomma; vägbyggen, till exempel, kunde med den tidens teknik inte genomföras under den kalla årstiden. Ibland sattes därför de hjälpbehövande på rena meningslösheter.

Ett annat sätt att hindra folk från att bli bortskämda var att inte ge hjälp i form av rent mjöl – utan att bara dela ut bröd som bakats blandat med bark och lavar.

Den här historien – som beskrivits i Magnus Västerbros bok ”Svälten: hungeråren som formade Sverige” – visar på ett genomgående drag i den svenska högerns historia. Nämligen misstanken att fattigt folk bara är fattiga av ren lättja, och att det gäller att motverka denna lättja genom att göra det svårt att få hjälp.

Eller som det hette när de konservativa på 1880-talet röstade ner en liberal motion om en försäkring mot olyckor i arbetslivet; det gick ju inte an, då skulle arbetarna bara tro att det gick an att leva på det allmänna och med det sluta att med eget sparande ta ansvar för sin försörjning.

Än i dag följer Moderaterna denna linje. De ständiga nedskärningarna i socialförsäkringarna, senast upprepade i förra årets budgetmotion, motiveras ju med att folk bara passiviseras av ”bidrag” och att det krävs benhård restriktivitet för att få dem att anstränga sig mer.

”Att effekterna uteblivit har inte fått M att dra slutsatsen att annat än ersättningsnivåerna avgör möjligheten till arbete.”

Att effekterna uteblivit har inte fått M att dra slutsatsen att annat än ersättningsnivåerna avgör möjligheten till arbete. Slutsatsen tycks bara vara att man måste sänka nivåerna ännu mer, eftersom hittills gjorda sänkningar inte varit tillräcklig bot mot ”lättjan”.

Så M är trogna sitt idéarv. Men intressant nog finns en rakt motsatt socialförsäkringslinje inom konservatismen – nämligen den som Otto von Bismarck, Tysklands rikskansler åren 1871–1890, utvecklade.

Bismarck var förvisso konservativ, och han utnyttjade skickligt krig som metod att nå sina politiska mål (med Tysklands enande som det främsta). Men faktum är att han också var arkitekten bakom vad man kan kalla en början till välfärdsstat.

På hans initiativ beslutade den tyska riksdagen 1881 om dels en sjukförsäkring, dels en olycksfallsförsäkring för arbetare; Bismarck ville också införa ålderspension, men det förslaget fick vänta några år.

Bismarck kallade sitt program för praktisk kristendom, men det var inte bara kristlig barmhärtighet som dikterat förslagen; det handlade om att bekämpa den framväxande socialismen. Bismarck insåg, korrekt, att den sociala upproriskheten som syntes i arbetarrörelsens framväxt hängde ihop med osäkerheten i livsvillkoren för arbetarbefolkningen; kunde den otryggheten brytas, skulle nog också socialismens framgångar hejdas.

På den punkten hade Bismarck fel. Det kan förklaras med det att han inte ansåg att sådant som arbetarskydd, arbetstidsreglering och förbud mot barnarbete var något bekymmer.

Eftersom arbetarklassen tyckte det fortsatte arbetarrörelsen att växa.

Socialkonservatismen, som alltså står för en statlig socialpolitik i syfte att garantera alla en någorlunda rimlig försörjningsstandard, hör ihop med denna Bismarckska linje. Som går helt på tvärs mot Moderaternas.

”…vad händer med KD, om debatten börjar svänga från den amerikanska framgångsteologi som uppenbart styr partiledningen, till den typ av kristdemokratisk konservatism som präglar tyska CDU?”

Så man kan undra vad som händer med denna M-linje, nu när mer seriösa socialkonservativa tankar allt mer börjar dyka upp. Och vad händer med KD, om debatten börjar svänga från den amerikanska framgångsteologi som uppenbart styr partiledningen, till den typ av kristdemokratisk konservatism som präglar tyska CDU?

Konservatismen har många schatteringar, precis som socialismen och liberalismen. Att döma ut alla former av konservativ debatt med hänvisning till SD:s grumliga variant, eller vad det beträffar Moderaternas syn på sjukförsäkring och vinster i välfärden, är därför litet korttänkt; ett uppsving för ett seriöst socialkonservativt tänkande, exempelvis, skulle kunna bidra till förändringar till det bättre.

Erfarenheterna från Bismarck säger samtidigt att socialförsäkringar eller ens välfärdspolitik i sin helhet inte är det enda viktiga. Arbetslivets villkor – de som Bismarck bortsåg från – är lika betydelsefulla.

På den punkten kommer nog inte den nya konservativa debatten att ge så stora bidrag, och den redan existerande (typ SD) är direkt fientlig. Den debatten får socialdemokratin driva.

Men det är högst sannolikt i tydliggörandet av de politiska skillnaderna i de frågorna, frågorna som lika mycket är välfärdsfrågor som sjukförsäkring och äldreomsorg, som socialdemokratin också kan göra viktiga väljarvinster!

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera