Anne-Marie Lindgren: Det är dyrare att inte förebygga brottslighet

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Jag har både vänner och släktingar som arbetar – eller just slutat arbeta – inom socialtjänsten. Vad de alla, samfällt, konstaterar är att samtidigt som problemen blivit större, alldeles särskilt då i vissa områden (gissa vilka…), så har resurserna att arbeta med dem bara blivit mindre och mindre.

Så ja, jag tror nog att det ligger en del i att de senaste decenniernas många skattesänkningar bidragit till den utveckling som lett fram till de uppblossande problemen med unga som rånar unga, och vad det beträffar också gängkriminaliteten.

”…i kommentarerna från alla som inte bara tror att botemedlet är hårdare straff ges socialtjänsten en nyckelroll…”

Man kan i vart fall notera att i kommentarerna från alla som inte bara tror att botemedlet är hårdare straff ges socialtjänsten en nyckelroll; inte minst brukar företrädare för Polisen påpeka det. Man kan likaså notera att det under senare år kommit en ström av rapporter om att socialtjänsten är kraftigt underfinansierad och att personalen går på knäna eller flyr.

Och visst har väl det att göra med skatte­sänkarpolitiken? Likaväl som att köerna inom den psykiatriska barnhälsovården har det?

Problemen bakom ungdomskriminaliteten är nu som förr komplexa. En del handlar, nu som förr, om dysfunktionella familjer, om missbruk och våld i hemmet, om föräldrar med psykiska problem.

Men en inte obetydlig del handlar om samhället runt omkring de där familjerna. För samhället kan motverka problemen, eller förstärka dem – och som utvecklingen sett ut de senaste decennierna har de motverkande insatserna försvagats, och de förstärkande faktorerna fått växa i styrka.

Stefan Löfven blev hårt kritiserad för sitt uttalande att socioekonomiska faktorer ligger bakom gängkriminaliteten. Själv tycker jag nog att det formligen skriker socioekonomiska faktorer bakom en brottslighet med sitt tydliga fäste i socialt utsatta områden, där siffror över låga löner, trångboddhet, arbetslöshet, skolmisslyckanden och ohälsotal mycket tydligt skiljer ut dem från andra, mer socialt stabila områden.

Den rätta förklaringen ska tydligen, enligt kritikerna, vara ”invandringen”. Och det går väl att se det som att invandrare, särskilt då de med kort skolutbildning, löper större risk att hamna i låglönejobb och segregerade bostadsområden.

Dock, även så är det ju sociala faktorer  – som jobb och bostäder – som blir de avgörande förklaringarna.

Och för lågt bostadsbyggande, för få möjligheter till yrkesutbildning, EBO-lagen och en arbetskraftsinvandring som ökar konkurrensen om de jobb som inte kräver lång utbildning, de bidrar till att skapa de där socioekonomiska faktorerna som utgör riskfaktorer för kriminalitet.

Här handlar det förstås inte bara om skattesänkningar. Men det handlar onekligen om politik, och i rätt stor utsträckning om just borgerlig politik.

Fattigdom och arbetslöshet skapar inte i sig själva kriminalitet. Men långt före invandringens tid kunde man se bostadsområden med en en koncentration av invånare som socialt och ekonomiskt befann sig i utsatta positioner, där det också fanns en överrepresentation av kriminalitet – även om tillgången till vapen och sprängmedel i dag kraftigt ökat brutaliteten i brottsligheten.

För denna koncentration skapar på en gång känslor av att stå utanför det ”vanliga” samhället, att inte vara riktigt välkommen i det. Det skapar inte lojalitet med detta samhälles regler, och åtminstone på sina håll en vilja att ge igen. Parallellsamhällen tenderar att skapa sina egna regler (det gäller för övrigt också överklassens exklusiva paralleller), och de stämmer inte alltid med vad de vanliga lagarna och regelverken säger.

Känslan av utanförstående förstärks förmodligen i dag av den etniska dimensionen, men, som sagt, mönstret är ändå igenkännligt från decennier långt innan de senaste decenniernas invandring. Så den verkliga riskfaktorn ligger i kombinationen av en dysfunktionell familjesituation, särskilt om den innefattar missbruk, våld eller kriminalitet, och ett socialt och ekonomiskt pressat bostadsområde med delvis andra förebilder, särskilt kanske för unga pojkar, än det övriga samhällets.

Boendesegregationen, och den skolsegregation som följer med den, är med andra ord en central faktor i framväxten av dagens ungdomskriminalitet – och avgörande är att bryta de onda spiraler den skapar.

Att hålla undan den kriminalitet som redan uppstått hör självklart dit, men – som polisen själv konstaterar – det räcker inte.

Det krävs insatser över breda sektorer: generella åtgärder som satsningar på skola och förskola, olika typer av samhällsservice, bostadsupprustning och möjligheter för vuxna, kanske särskilt kvinnor, till yrkesutbildning. Men också mer individinriktade, som familjestöd – kanske den gamla idén om sociala hemma-hos-arbetare?

Men då kommer vi inte undan kravet på mer resurser. Allra minst kommer vi undan kravet på mer resurser till den socialtjänst, som måste stå för mycket av det individ- och familjeinriktade stödet.

Och ja, det kostar. Men det kommer att kosta ännu mer att inte göra dessa satsningar. Det visar dagens verklighet.

Läs mer: AiP / M vill lagstifta mot Kristerssons nedskärningar

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera