Anne-Marie Lindgren: Inse att kartan visar fel om arbetskraftsinvandring

Liberalismens och alldeles särskilt marknadsliberalismens svaga punkt har alltid varit den bristande förståelsen för ekonomiska maktstrukturer. Alldeles särskilt är den märkbar när det gäller företagarintressenas förhållande till andra gruppers intressen och till samhällsintressen.

Den bristen förklarar de problematiska effekter som de senaste decenniernas ohämmade marknadsliberalism fått så. Begreppet ”marknaden” har ju gjorts synonymt med ”företagarintressen”. Därmed har helt behändigt teorin att marknadsmekanismerna alltid leder till den mest optimala resursfördelningen förvandlats till idén att bara företagarintressena får större spelrum, så kommer både ekonomi och samhälle att bli väldigt mycket bättre.

Så borgerligheten släppte in privata vinstintressen i välfärdssektorn. Nu sitter vi där, med allt mer bristande likvärdighet inom skolan, med sjukhus som går på knäna medan pengar rinner ut till privata vårdmottagningar där personer med privat sjukförsäkring dessutom går före i kön, med återkommande fall av fusk i privat hemtjänst och mediciner som inte finns i lager hos apoteken.

Så blev det fritt fram för arbetsgivare att helt efter eget skön ta hit arbetskraft från andra länder. Nu sitter vi där, med handel med arbetstillstånd, hårdexploatering av arbetare i låglönejobb, brott mot arbetsmiljölagarna, bedrägerier riktade mot välfärdssystemen och i flera branscher en växande oseriös konkurrens som slår mot alla hederliga företag.

”…det behövs regler som ger den balans mellan olika intressen som marknadsekonomi förutsätter, men inte kan skapa på egen hand.”

Det behövs helt enkelt regelverk som hindrar företag att skapa vinster på bekostnad av andra – som anställda, eller brukare – eller samhället i sin helhet. Eller om man så vill, det behövs regler som ger den balans mellan olika intressen som marknadsekonomi förutsätter, men inte kan skapa på egen hand.

I grunden är det också ett företagarintresse. Ett intressant tecken på det är den nystartade Byggmarknadskommissionen, som är ett gemensamt projekt mellan fackförbundet Byggnads och arbetsgivarorganisationen Byggföretagen. Kommissionen ska kartlägga problemen med oseriösa företag i branschen som inte följer regler och avtal, och komma med förslag på åtgärder.

Värt att notera är att vd för Byggföretagen heter Catharina Elmsäter Svärd. En gång infrastrukturminister (M) i regeringen Reinfeldt…

Det finns tecken på en begynnande tillnyktring inom borgerligheten i de här avseendena, även om det återstår att se vart det leder. Tunga liberala ledarsidor, som Expressen och Göteborgs-Posten, ifrågasätter privatiseringspolitiken, och MUF vill ha hårdare regler för friskolorna. Att M vill skärpa de regler för arbetskraftsinvandringen som de själva infört kan också ses som en omprövning av det speciella marknadstänkande som handlar om (nästan) fri invandring.

Men omtänkandet är bara partiellt och rör inte kärnfrågorna. Det gör dessvärre inte heller januaripartiernas motdrag till det moderata utspelet, en ny utredning.

”Arbetskraftsinvandring har inga humanitära motiv utan handlar bara om den svenska arbetsmarknadens behov.”

Arbetskraftsinvandring har inga humanitära motiv utan handlar bara om den svenska arbetsmarknadens behov. Tidigare, innan Alliansregeringen ändrade reglerna, prövades ansökningar om arbetstillstånd just mot läget på arbetsmarknaden; i princip krävdes arbetskraftsbrist för tillstånd.

Den prövningen togs bort. Arbetsgivaren avgör själv om hen vill ta hit folk från andra länder, och det som – på pappret åtminstone – ska kollas är bara om det verkligen handlar om ett existerande jobb.

Det betyder att det hämtas hit folk till jobb där det inte råder brist på arbetskraft, många gånger den typ av ”enkla jobb” som efterlyses för att lågutbildade nyanlända ska kunna komma in på arbetsmarknaden. Där de alltså trängs undan av arbetskraftsimport styrd av arbetsgivarintressen.

Att vi inte har någon övergripande prövning av arbetsmarknadsbehovet skapar också möjligheterna till det fusk som alla partier nu vill komma åt. Visst kan man skärpa kontrollerna, och ge tillstånd bara för heltidsjobb, eller höja kraven på lägsta lön – men det är rätten för arbetsgivaren att fritt ta hit folk som är grundproblemet. Den enklaste kontrollåtgärden är att kolla i förväg. Och enbart ge tillstånd för bristyrken, och till företag som bevisligen följer lagar och avtal.

Men så långt sträcker sig inte M. Och uppenbart har det inte gått att få med C och L, kanske inte ens MP, på att den nya utredningen ens ska få pröva frågan.

Tre ledande S-märkta riksdagsledamöter – ordförandena i socialförsäkringsutskottet, arbetsmarknadsutskottet och justitieutskottet – skriver nämligen i en debattartikel i Aftonbladet att S utöver övriga förslag i utredningen också vill återinföra arbetsmarknadsprövningen.

En artikel som givetvis skrivits med partiledningens goda minne.

Visst är det bra att även samarbetspartierna ruckat på sitt tidigare nej till att röra reglerna för arbetskraftsinvandring. Men oviljan att ens undersöka behovet av sen arbetsmarknadsprövning visar en sorglig oförmåga att inse att när terrängen inte stämmer med den egna kartan – då måste man acceptera att kartan visar fel.