Anne-Marie Lindgren: Rensa i januariavtalet – av ren självbevarelsedrift

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Det borde vara klokt av de samverkande regeringspartierna, så här efter den förlorade budgivningen om ökade statsbidrag till kommunerna, att gå igenom januariavtalet för att se vilka punkter som skulle kunna tänkas generera en ny samlad aktion från fyrpartioppositionen.

Och av ren självbevarelsedrift rensa bort dem.

”Samtliga fyra oppositionspartier vill i någon form skärpa reglerna för arbetskraftsinvandring .”

Jag kan se åtminstone en sådan punkt, den om att dagen regler för arbetskraftsinvandring ska respekteras. Samtliga fyra oppositionspartier vill i någon form skärpa dem. Visserligen av något olika skäl, men det har ju inte visat sig vara något oöverstigligt hinder för att bli överens om något annat än regeringens förslag.

Sakskälen för en skärpning är dessutom tunga. Dagens regler har kommit att utnyttjas både av oseriösa arbetsgivare och av organiserad brottslighet, med orimliga villkor för arbetarna, ofta skattetrixande och rena bedrägeriet, och stora problem för de seriösa företag som har att möta denna konkurrens.

Det finns inga som helst skäl för regeringen att ta en förlorad strid på den här frågan, och det måste S tydligt markera gentemot MP och C. Dessutom borde regeringen inte invänta initiativ från oppositionen i den här frågan, utan agera själv. Majoritet i riksdagen har man ju…

Januariavtalet innehåller ett stort antal punkter om olika sorters lättnader för företag och företagare; Centern kallade det stolt (somliga säger arrogant) en ”liberal reformagenda”. Att S här sträckt sig så långt som man gjorde – långt över det som kan motiveras de föreslagna åtgärdernas faktiska effektivitet – förklaras nog inte bara av att det var ett pris för att få C och L att våga lämna Alliansen. Utan också av föreställningen att det var åtgärder som det ändå fanns en riksdagsmajoritet för (de borgerliga + SD), och strider om det var i alla fall förlorade.

Men det kan man alltså inte längre vara säker på.

”Både i frågan om Arbetsförmedlingen och finansieringen av bidragen till kommunerna har M och KD gått emot åtgärder de tidigare stått för.”

Både i frågan om Arbetsförmedlingen och finansieringen av bidragen till kommunerna har M och KD gått emot åtgärder de tidigare stått för. Det har förstås att göra med deras allmänna önskan att komma åt regeringen och sina avhoppade före detta allianskollegor; det är uppenbart värt en del politiska offer.

Men sedan januariavtalet slöts har opinionsläget förändrats bort från de förenklade former av ekonomisk liberalism som tidigare hela Alliansen stod för. Moderaternas nya inställning till reglerna för arbetskraftsinvandringen visar på det. Åsiktsbytet kom efter höstens rapport från det dussintal myndigheter som samverkar mot den organiserade brottsligheten, en rapport som visar hur dagens regler systematiskt utnyttjas av kriminella, med klara samhällsskador som följd.

M förändras över huvud taget i mer konservativ riktning, och konservatism och liberalism är faktiskt inte samma sak. Båda betonar privat ägande och privat företagande, men till skillnad från den ekonomiska liberalismen ser traditionell konservatism inte ”marknaden” och kommersiella intressen som det allena saliggörande för byggandet av det goda samhället. Det finns också ett antal icke-kommersiella värden som måste upprätthållas, och för det har staten en roll.

Den ekonomiska liberalismen har starkare band till kapitalismen än vad traditionell konservatism faktiskt har; skillnaden märks hos de tyska kristdemokraterna. Konservativa partier gillar som sagt privat ägande och företagande, men tenderar att slå bakut när detta kommer i konflikt med lag och ordning och med nationell identitet och sammanhållning. Det förklarar både de nya kraven på skärpta regler för arbetskraftsinvandring och avvisande av LOV som modell för privatiseringen av arbetsförmedlingen. Det kan sannolikt också spåras i kraven från Moderata Ungdomsförbundet på hårdare kontroller av friskolorna.

Exakt var denna utveckling mot mer traditionell konservatism slutar går förstås inte att se ännu. En intressant fråga är hur den utveckling som syns på riksplanet går ihop med den ohöljda Timbro-liberalismen som tydligt demonstreras av Moderaterna i Stockholms läns landsting med deras uttalade strävan till fortsatt marknadisering och privatisering av sjukvården.

”Konservatismen står för ett skiktat samhälle där ojämlikheter har ett positivt värde, så någon omvändelse när det gäller socialförsäkringarna ska man inte hoppas på.”

För tydlighetens skull ska förstås påpekas att konservativ syn på statens roll inte är detsamma som socialdemokratisk, och den handlar inte om att staten ska ha några fördelningspolitiska uppgifter. Konservatismen står för ett skiktat samhälle där ojämlikheter har ett positivt värde, så någon omvändelse när det gäller socialförsäkringarna ska man inte hoppas på.

Men att det kan bli nya uppgörelser med högerblocket och V för att fälla enskilda punkter i januariavtalet – det ska alltså inte uteslutas.

De enda uppgörelser som kan göras inom den partikonstellationen är förstås sådana som minskar utrymmet för de rena företagarintressen som styr så mycket av januariavtalet. Eftersom det oftast inte finns några rationella skäl för dem finns det inga skäl att beklaga om de försvinner.

Men det skulle avgjort vara bättre om regeringspartierna själva rensade bort dem än att de tvingas till reträtt av oppositionen.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera