Anne-Marie Lindgren: Vi måste strama åt arbetskraftsinvandringen

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Begreppet ”invandring” verkar i dagens hetsiga debatt mest associeras med flyktinginvandringen. Men flyktinginvandringen är i dagens läge faktiskt den totalt mindre delen.

Under perioden januari–november 2019 (årsstatistiken är i skrivande stund inte klar) beviljade Migrationsverket 6 086 uppehållstillstånd för asylsökande. Totalt behandlades 22 635 ansökningar under årets elva första månader. Bifallsprocenten var alltså 27 procent – eller 35 procent, om man räknar bort Dublinärenden och de ärendens som avskrevs.
Det är avsevärt lägre än tidigare.

2016, då en god del av ansökningarna från 2015 års asylsökanden avgjordes, låg bifallsandelen på 60 procent – eller hela 77 procent, om man räknar bort Dublinärenden och avskrivna ärenden.

Och nej, det beror inte på hårdare bedömningar. Det beror på en helt annan sammansättning av gruppen asylsökande.

2015 och 2016 dominerades gruppen av personer från länder som gav tydliga flyktingskäl – Syrien, Irak, Afghanistan, Eritrea, Somalia. I dag är det fler som kommer från Georgien, Ukraina och Uzbekistan än från Afghanistan och Eritrea. Och medan sökanden från de två sistnämnda ofta får asyl, får sökanden från de tre andra det så gott som aldrig.
Däremot blir de mycket ofta kvar…

Samma period, januari–november 2019, beviljades 39 731 tillstånd för arbetskraftsinvandring. Och 22 488 uppehållstillstånd för familjeanknytning. Det senare innefattar såväl anhöriga till arbetskraftsinvandrare som till flyktinginvandrare. Anhöriga till arbetskraftsinvandrare utgör mer än dubbelt så många som anhöriga till personer som fått asyl.

Så om vi nu ska diskutera invandringspolitik och det eventuella behovet av ”stramare regler” finns det skäl att, för det första, ta upp också arbetskraftsinvandring och, för det andra, problemet med att en växande andel asylsökande inte har asylskäl, vare sig enligt FN-konventionen eller EU:s skyddsdirektiv.

Faktum är nog att vi i dag har betydligt större behov av att strama åt reglerna för arbetskraftsinvandring än för flyktinginvandring. Och att ta itu med problemet att rätten att söka asyl kommit att bli ett sätt att få en startpunkt i Sverige för att ta sig in på den växande svarta arbetsmarknaden, med dess benhårda exploatering av människor och dess tydliga kopplingar till organiserad brottslighet.

Åtgärder mot det är höggradigt motiverade. Dels genom hårdare insatser mot den svarta arbetsmarknaden och de strukturer som håller på att byggas upp kring den. Dels genom åtgärder för att snabbt skicka tillbaka dem som fått avslag.

Och visst, det senare innefattar åtgärder för kontroll och övervakning som är olustiga. Men det är, omvänt, svårt att se det hyggliga i att låta människor bli kvar i ett skuggsamhälle, utan rättigheter och utan möjlighet att bygga en framtid – och där detta samtidigt skapar samhällsproblem som kan bli riktigt ordentligt farliga.
Att värna asylrätten – för alla dem som verkligen behöver den – måste faktiskt också handla om skydda den mot att felutnyttjas.

Eftersom arbetskraftsinvandrare per definition har en anställning att gå till, alltså försörjer sig själva och betalar skatt, utgör de inget försörjningsproblem för det svenska samhället på det sätt nyanlända flyktingar åtminstone inledningsvis är. Men arbetskraftsinvandrare behöver liksom flyktinginvandrare givetvis bostäder, det behövs insatser i skolan för medföljande barn, det behövs tolkhjälp vid myndighetskontakter och så vidare.

Vi har resursbrister i alla dessa avseenden, något som inte minst drabbar nyanlända flyktinginvandrare. Och då är det berättigat att vara kritisk mot att vi har regler för arbetskraftsinvandring som innebär att arbetsgivare helt efter eget skön kan hämta hit folk till jobb där det visst inte råder brist på inhemsk arbetskraft. Och som många gånger tränger undan just nyanlända från jobb de annars kunnat få, och ytterligare ökar bostadsbristen. De generösa reglerna för arbetskraftsinvandring blir i praktiken ett problem för integrationspolitiken.

Det är inte rimligt att diskutera ”stramare regler” för flyktingar, som faktiskt behöver skydd, samtidigt som vi medger fritt inflöde av människor utan skyddsbehov och utan att det kan motiveras med arbetsmarknadsskäl.

Ytterligare en aspekt som uppmärksammats alltmer är dessutom möjligheterna för skrupelfria arbetsgivare att hårdutnyttja folk – möjligheter som snarast tycks satta i system inom vissa branscher. På senare tid har till och med borgerliga partier börjat inse det ohållbara i den övertro på arbetsgivares välvilja som de låtit prägla reglerna för arbetskraftsinvandring. Dessvärre sitter S fast i en skrivning i januariavtalet om att dagens regler ska värnas.

Nog dags att ta strid om en omförhandling av den punkten. Den är sakligt ohållbar, den är orimlig i förhållande till övrig diskussion om ”stramare regler” – och den öppnar helt uppenbart upp för en ny liknande manöver i riksdagen som den vi nyss genomlidit vad gäller omgörningen av Arbetsförmedlingen.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm