Anne-Marie Lindgren: S kan lära av brittiska valet – men inte det många tror

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar:aip.nu/om-aip-media

Visst kan man se det nyss genomförda brittiska valet som en politisk strid mellan vänster och höger – men inte riktigt på samma sätt som förr.

Labour får sägas ha stått för ett klassiskt vänsteralternativ. Det mycket utförliga valmanifestet handlar om utbyggd välfärdspolitik och om förstärkt arbetsrättslig lagstiftning, höjda minimilöner och ökat inflytande för de anställda i företagen.

Men mot det stod inte ett klassiskt högerprogram med skattesänkningar, avregleringar och stöd till företagande. Det konservativa valmanifestet utlovade tvärtom ökade resurser till den skattefinansierade sjukvården och ”miljonbelopp varje vecka” till investeringar i forskning, utbildning och infrastruktur. Om skatterna sades bara att de inte skulle höjas.

I övrigt utlovas 20 000 fler poliser, hårdare straff och ett nytt system för att kontrollera immigrationen.

Samt, förstås, det som blev Boris Johnsons vinnande paroll: ”Get Brexit done!” Det löftet inleder hela det korta manifestet.

Den höger som stod emot Labour var, kan man säga, inte den som finns på den klassiska höger/vänsterskalan, den som handlar om fördelningspolitik och makten över arbetslivet. Utan det var högern från gal–tan-skalan – den som handlar om nationalism och traditioner. Kanske rent av a:et i ”tan”, alltså auktoritärt, finns med – valmanifestet är formulerat som Johnsons personliga garantier, inte partiets, till väljarna.

Valresultatet visar att den konservativa strategin gick hem. Man kan naturligtvis se det som en seger för högern över vänstern, men då ska man alltså vara klar över att de klassiska högerfrågorna mest lyste med sin frånvaro.

I vår svenska debatt har en del kommentatorer velat se resultatet som en väljarreaktion mot ett alltför vänstervridet program från Labour, men den kommentaren finns nästan inte alls, särskilt inte från mer professionella och neutrala bedömare, i den brittiska debatten. Det som sägs om Labours valmanifest är mest att det var för spretigt och täckte så många områden att folk inte hängde med. Och att de stora utlovade utgiftsökningarna – med bara vagt antydd finansiering – snarast befäste den misstro som Labour alltid haft att dras med, nämligen att de inte klarar att sköta ekonomin.

Vad som skulle hänt om Labours program ställts mot ett traditionellt högeralternativ, utan brexit som komplikation, det vet vi förstås inte. Dock känner jag mig rätt säker på att Labour då inte skulle ha tappat alla de arbetarvalkretsar de tappade nu. För visst, det finns väljargrupper som skräms bort av förslag om återförstatligande av post och järnväg, eller någon sorts mild variant av löntagarfonder – men dit hör knappast arbetarklassens väljare.

Alla valanalyser jag sett pekar på brexit som huvudförklaringen. BBCs analys visar att de konservativa ökade sina väljarandelar i åtskilliga av de valdistrikt där en stor majoritet röstade för utträde. Labour å sina sida förlorade stora andelar i just dessa distrikt, och tappade också väljare i distrikt där en stor majoritet röstat för att bli kvar i EU.

En annan valundersökning finner att nära tre fjärdedelar av de som röstade konservativt angav brexit som sin allra viktigaste fråga. Önskan att få brexit avklarat, antingen för att man verkligen ville ut eller för att man tyckte att frågan segdragits länge nog, var helt uppenbart central för valutgången.

Och i denna kärnfråga, denna för stora väljargrupper viktiga fråga, låg Labour fel. Det tog uppenbart över de andra frågor där många, i sak, tyckte att de hade rätt. Labours förslag var ju nya förhandlingar och sedan en ny folkomröstning om resultatet. Vilket lockade varken de som ville ut eller de som ville bli kvar.

Det finns några viktiga slutsatser att dra av detta för S, även om de alltså inte handlar om omöjligheten att driva välfärdspolitik eller att vara kritisk mot privatiseringar.

En slutsats är att om och när en viss fråga dominerar den politiska debatten går det inte att ducka för den eller skjuta den på framtiden. Man måste ge tydliga besked.

En följdslutsats är att det inte går att slippa denna centrala fråga genom att lyfta fram andra, hur viktiga de än är. Det var egentligen vad Labour försökte göra – få väljarna att sätta välfärds- och arbetsmarknadsfrågor i fokus i stället för brexit. Och det lyckades inte.

Jag hör många inom S som tycker att partiet måste sluta att tala så mycket om brott, och migration, och i stället tala om välfärds- och jämlikhetsfrågor. Det är lätt att instämma i att vi behöver tala mycket mer om detta senare, även om jag vill tillägga att det inte räcker med att prata: det krävs konkret politik, konkreta förslag.

Men erfarenheterna från det brittiska valet bara bygger under mina egna erfarenheter av att om och när en viss fråga är central för stora väljargrupper – då måste partiet tala om den, och ha en linje i den, och ta väljarnas engagemang för den på allvar.

Det är nämligen förutsättningen för att få dem att sedan vilja lyssna på oss när vi talar om det som vi tycker är viktigt.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm