Lars Engqvist: Bana väg för en välfärdspolitisk offensiv

Dagens Nyheter berättade (16/11) om 12-åriga som under en vecka i september satt utanför stadshuset i Luleå med skylten ”Sluta ta våra skolor!”. Han och hans kamrater hade fått veta att deras skola i Ersnäs skulle läggas ned. Nu strejkade de för att få behålla den. Under strejken kom en politiker från kommunen för att prata med eleverna.

– Hon sa att hon också var ledsen, men att det inte finns något annat val, säger Leo. Kommunen måste spara.

DN:s artikel handlade om Luleå, men kunde ha handlat om, snart sagt, vilken kommun som helst. Den gällde nedläggning av skolor, men kunde ha gällt avvecklingar av äldreboenden, vårdhem, förskolor, bibliotek och kulturskolor.

Under den här hösten har kommunernas budgetdiskussioner dominerats av förslag till nedskärningar. Och hållningen från ansvariga politiker har varit densamma; de har varit ledsna, men hävdat att de är tvungna.

Det är sannolikt här man finner den avgörande förklaringen till att socialdemokratin förlorat förtroende bland väljarna.

De senaste årens förluster förklaras möjligen av den generösa flyktingmottagningen, den misslyckade integrationen och den tilltagande gängkriminaliteten. Men socialdemokratins nedgång började långt innan Sverigedemokraterna blev ett riksdagsparti och långt före den europeiska migrationskrisen. Partiet har stegvis tappat mark under flera årtionden.
För flera generationer var partiet förknippat med utbyggnaden av den generella välfärden. För dem var en god barnomsorg, en skola för alla, en god sjukvård på lika villkor och en trygg ålderdom centrala delar av den sociala demokratin.

Skatterna höjdes i takt med att välfärden byggdes ut. 1990 var skatternas andel av BNP strax över 50 procent. Vi var många som tyckte det var en vettig fördelning. Men kritiken mot ”högskattesamhället” var intensiv. Och snart blev det en uppgift också för socialdemokratin att minska skattekvoten.

Då socialdemokrater runt om i landet tvingades till nedskärningar i de kommunala verksamheterna förändrades bilden av socialdemokratin. När skattekvoten minskade, minskade också stödet för partiet.

Skatternas andel av BNP är i dag 43,8 procent. Om vi hade haft samma skattekvot som när regeringen Reinfeldt tillträdde 2006, 46,2 procent, skulle den offentliga sektorn haft cirka 120 miljarder kronor mer till skolan, barnomsorgen, sjukvården och åldringsvården.

I dag är välfärden underfinansierad. SKL räknar med att kommuner och regioner kommer att sakna 43 miljarder kronor år 2023. Med tanke på att kommunalskatten är djupt orättvis kan kommunala skattehöjningar bara lösa en liten del av problemet. Det är helt enkelt nödvändigt att staten svarar för en större del av välfärdens finansiering.

Här kan januariöverenskommelsen spela en viktig roll.

I överenskommelsens utlovas både en förstärkning av de allmänna bidragen till kommuner och landsting och en skattereform, som långsiktigt ska trygga välfärden.

Socialdemokraterna bör driva kravet på en kraftig höjning av stödet till kommunerna. Det extra tillskott på fem miljarder kronor, som föreslås i budgetpropositionen, räcker inte på långa vägar.

Med en rejäl upprustning av kommunernas ekonomi kan partiet bana väg för en välfärdspolitisk offensiv. Och återta det politiska initiativet.

Lars Engqvist är tidigare chefredaktör, socialminister och landshövding