Anne-Marie Lindgren: Förebyggande åtgärder är bredare än vad många tror

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Gängbildningar av våldsbenägna unga män, som slåss om revir med andra gäng, angriper polisen och vandaliserar omgivningen är ingenting nytt. ”Kungsholmsligan”, ”Norrtullsligan”, ”Träskligan” var välkända begrepp i Stockholm kring förra sekelskiftet, och oron över ligorna drev fram en särskild statlig utredning, i folkmun kallad Ligapojkskommittén.

Gängen hade sin bas i stadens fattiga och slitna områden, där trångboddheten drev ut ungdomarna till gator och ölcaféer. I polisrapporter och sociala studier från den tiden skymtar bekymmersam familjebakgrund.

Det känns igen. Men till skillnad från nu fanns inte skjutvapen med i bilden, inte heller narkotika. Och inte heller den organiserade brottsligheten bakom gängen. Enskilda ”ligapojkar” kunde vara mer eller mindre kriminella, men gänget som grupp var det inte. Och gängen hade ingen påverkan på vardagslivet i områdena de levde om i.

Så fast de sociala faktorerna bakom problematiska gängbildningar är sig deprimerande lika genom decennierna, så är bilden i dag mer komplex. Kriminalitet har blivit en alternativ ”karriärväg” på ett sätt den inte var förr, visserligen en rent bokstavligt livsfarlig väg men med utsikter till pengar och status långt ovanför vad den vanliga arbetsmarknaden erbjuder ungdomar med svaga skolresultat och lika svaga ”vanliga” sociala nätverk.

För bakom ungdomsgängen, bakom tonåringarna som säljer knark på torget eller kaxigt plockar åt sig varor utan att betala, finns andra krafter: affärsmässig, organiserad brottslighet. Det är de som håller i insmugglingen av vapen och narkotika, som organiserar distributionen, som driver de illegala spelklubbarna och ”beskyddarverksamheten” riktade mot lokala företagare.

Och som tvättar de kriminella pengarna via egna, skenbart lagliga men inte särskilt hederliga företag – ofta nog genom bedrägerier gentemot den skattefinansierade sektorns verksamheter.

Skjutningarna och sprängningarna är i sig samhällsfarliga, och åtgärder för att vända dagens katastrofala siffror måste vara högprioriterade. Men i ett bredare perspektiv är det lika nödvändigt att pressa tillbaka den organiserade affärsmässiga brottslighet som gängbildningen är kopplad till.

All debatt om åtgärder mot unga lag- och ordningsbrytare tenderar att röra sig kring två poler: förebyggande åtgärder respektive hårdare straff och fler poliser. Många gånger ställs de till och med i motsats till varandra.

Vilket är dumt, för båda typerna av åtgärder behövs: förebyggande åtgärder för att hindra nyrekrytering, polisiära åtgärder för att hejda den kriminalitet som inte hunnit förebyggas. Folk som skjuter och spränger ska tas om hand av rättsväsendet, och det så fort som möjligt.
Fast sedan återstår ju frågan hur de ska rehabiliteras till ett icke-kriminellt liv. Den dystra sanningen är nog att metoderna på den punkten, inte minst när det gäller de som redan i mycket unga år begår grova brott, behöver utvecklas en hel del.

Med ”förebyggande åtgärder” menas oftast insatser för att på olika sätt förbättra livsvillkoren i de socialt pressade områden som är gängens främsta rekryteringsbas. Ofta, och högst motiverat, handlar det om skola, förskola och fritidsverksamheter för barn och unga. Här bör man då i rättvisans namn påpeka att mycket redan görs och viktiga verktyg redan utvecklats – ett exempel är det framgångsrika arbetet i kommuner som Malmö, Södertälje och Botkyrka med att öka andelen ungdomar som klarar gymnasiebehörigheten.

Men ett problem som borde lyftas fram mycket mer är bostadsförhållandena: trångboddheten är ofta stor i de aktuella områdena. Vilket precis som vid förra sekelskiftet gör det svårt att läsa läxor, och får ungdomar att förlägga sitt sociala liv till gator och torg och pizzerior.

Och så är det där med EBO-lagen… Nyanlända som hamnar hos släktingar och vänner ökar på trångboddheten likaväl som språksvårigheterna i skolan, trångboddheten sliter på familjerelationerna, och omflyttningen mellan olika tillfälliga alternativ kan vara omfattande. Ingendera skapar stabila uppväxtvillkor.

Med stor risk för kommande problem.

Ökat bostadsbyggande, och särskilt byggande av billiga hyreslägenheter, är faktiskt också en del av de förebyggande åtgärderna…

Dessutom behövs åtgärder som förebygger, eller rättare sagt hindrar, affärsmässig organiserad kriminalitet – den som sysslar med välfärds- och arbetsmarknadsbedrägerier likaväl som den som håller på med illegal handel, som narkotika och vapen. Och här krävs rätt mycket av både skärpta regelverk, ökade möjligheter för alla berörda myndigheter att byta information med varandra, större resurser för tullen, med mera.

Och den där punkten i januariavtalet, att göra det ännu lättare att starta företag, den behöver nog tänkas om i ljuset av en färsk rapport från Nationellt underrättelsecentrum. Som konstaterar att företagande nu blivit allt mer använda verktyg för kriminalitet, just genom de senaste årens många regelförenklingar…

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm