Anne-Marie Lindgren: C måste inse att LO-väljare drivs till SD

Foto: Johan Flanke/AiP

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Det regeringssamarbete vi nu har vilar ytterst på strävan att hålla SD borta. Det var det som fick C och L att, motvilligt, spräcka Alliansen, och det var det som fick V att under galgen släppa fram en regering på januariavtalets grund.

Så det är onekligen en besk ironi att det enda parti som verkligen tjänat på detta, det är just – SD.

De senaste opinionsmätningarna visar att SD är nära att gå om S som största parti i väljarkåren som helhet, och redan gjort det bland LO-medlemmarna. Man ska visserligen akta sig för att tro att opinionsmätningar fångar den exakta procentuella sanningen, men att SD i dag ligger betydligt över sitt valresultat kan inte betvivlas. Lika litet som att S ligger under det.

Och att en betydande del av förklaringen till det ligger i att LO-väljare lämnat S för SD.
Man kan förvisso ställa frågan på vilket sätt SD:s mycket borgerliga politik skulle gynna LO-grupperna. Men man behöver inte undra så mycket över att de flyr från S: det finns mycket litet i januariavtalet som LO-grupperna har glädje av, men väldigt mycket de missgynnas av.

Ännu mer generösa villkor för företagare, höjt tak för rut-avdragen och stärkt skydd av äganderätten till skog berör över huvud taget inte LO-grupperna, men skickar signaler om vilka andra grupper som står i fokus. Försämrad arbetsrättslagstiftning är ett direkt hot, fri hyressättning likaså, och sex miljarder i skattesänkningar till de allra mest högavlönade samtidigt som många kommuner av ekonomiska måste skära i den vardagliga sociala välfärden är utmanande.

En halv familjevecka räcker inte som kompensation för detta. Inte heller fem miljarder till kommunerna, när de uppenbart är helt otillräckliga för att lösa de ekonomiska problemen.
Och där SD dessutom bjuder över…

OK, det parlamentariska läget är som det är. Spelplanen är densamma som när regeringen bildades i januari: alternativen är en borgerlig regering beroende av SD, eller en S-märkt regering, i någon form, som tolereras av C och L.

Fortfarande gäller nog att det senare alternativet är det mindre onda – utan att för den skull vara särskilt bra. Och om det för många av oss trogna socialdemokrater är en låt vara litet bitter tröst att det andra alternativet som sagt är värre, så är det uppenbart inte ett argument som drar fler väljare.

Så, hur hantera denna situation där vi för att stoppa SD från inflytande är bundna att föra en politik som driver bort våra egna väljare till just det parti som skulle stoppas?
En tanke som redan från början lyfts fram är att tydligare markera skillnaden mellan partiet och regeringen, med en tydlig socialdemokratisk opinionsbildning vid sidan av regeringspolitiken.

Delvis är en sådan utveckling redan på gång. Vi har ett antal lokala projekt för politikutveckling och medlemsvärvning. Studieverksamheten växer. Fackliga företrädare och S-märkta kommunalråd hörs alltmer i den offentliga debatten. Det kommer en ström av intressanta rapporter och programförslag från bland annat LO, Tankesmedjan Tiden, Arenagruppen och Reformisterna. S-debatten är faktiskt bredare och livligare än på länge.

Men det ligger högst sannolikt något i att det också krävs att någon central partiföreträdare, exempelvis partisekreteraren, håller ihop de olika trådarna, driver på för fortsatt debatt och då och då även, mer officiellt, markerar socialdemokratiska ståndpunkter i centrala frågor.

För ibland kan det behövas att partiet Socialdemokraterna visar just vad partiet står för.

Men ska vi inte också ställa oss frågan hur vi ändå ska kunna använda regeringsmaktens möjligheter? Måste den bara handla om att hålla C och L på gott humör?

De stora eftergifterna – för något annat kan man inte ärligen kalla det – i januariavtalet var sannolikt nödvändiga för att regeringsbildningen alls skulle bli av. Nu har regeringen tydligt visat att man håller utfästelserna i avtalet – och nu har en del av den verklighet man utgick från i januari hunnit förändrats.

Och kräver nya beslut.

Den kommunala ekonomin exempelvis kräver uppenbart bra mycket mer än 5 miljarder i tillskott för att inte tvingas till orimliga nedskärningar i välfärdstjänsterna. Rimligen har ett antal centerpartistiska kommunpolitiker redan hunnit våndats över det, och det borde finnas möjligheter för en uppgörelse att öka stödet.

Den stenhårda kritiken mot den illa underbyggda idén att raskt privatisera Arbetsförmedlingen, i kombination med risken att i en begynnande lågkonjunktur stå där med en icke-fungerande organisation som väljarna sannerligen inte kommer att applådera – kanske den ändå kan få C och andra privatiseringsälskare att nyktra till? Och åtminstone gå med på att skjuta på införandet till dess alla bitar fallit på plats?

Och så det där med strävan att hålla SD borta från inflytande – det går inte, om partiet fortsätter att växa. Tvärtom krävs det att väljare lämnar det.

Är det alldeles omöjligt att få L och C att fatta att det därför inte går att driva en politik som direkt driver över LO-väljare till SD?

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm