Anne-Marie Lindgren: Apotekstjänsts fall visar på övertron på upphandlingar

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion och/eller ledarskribenter. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Det finns en hel del att säga om den pågående leveranskrisen av sjukvårdsmateriel, som i flera veckor inneburit inställda operationer. Uppenbart är att det handlar om en i raden av många andra upphandlingar, där någon vunnit på ett underbudgeterat anbud vederbörande sedan inte kunnat leva upp till. Men det finns mer än så att lyfta i den här historien. Som egentligen blixtbelyser ett antal problematiska faktorer i de senaste decenniernas övertro på privat företagsamhets förmåga att förbättra den offentliga sektorn.

För offentlig verksamhet är alltså något annat än privat, med andra syften och andra ekonomiska bevekelsegrunder. Och dessa helt olika syften kan krocka med varandra och försämra snarare än förbättra den offentliga verksamheten.

Detta behöver diskuteras lika mycket som frågan om rätten att ta ut vinster i skattebetalda välfärdsföretag. Om dagens kris kan bidra till det har åtminstone något gott kommit ut av eländet

För att börja med det uppenbara handlar det om en leverantör som inte klarat uppgiften, och som till och med verkar överraskad av vad den visat sig kräva. Två huvudförklaringar nämns, nämligen it-systemet och att det kommit fler beställningar än vad man räknat med.

Jaha? Borde man inte kollat att it-systemet skulle hålla för uppdraget innan det var dags? Och borde man inte haft viss beredskap att det skulle kunna bli inkörningsproblem med leveranserna? Och hållit sig med ett visst beredskapslager?

Apotekstjänst AB lever verkligen inte upp till de bilder av det privata företagandets fantastiska kompetens, rationalitet och effektivitet som brukar vara det vanliga argumentet för att de ska anlitas så mycket av den offentliga sektorn…

Men, som sagt, det handlar om mer än det.

Någon på den offentliga sidan har antagit anbudet från Apotekstjänst, i konkurrens med ett par andra, och skrivit under avtalet. Någon har med andra ord gjort en dålig upphandling. Det reser en del frågor hur processen gick till.

2014 fick Apotekstjänst kritik från IVO för stora brister i leveranserna till de nio landsting som då anlitade det. Kollades företagets historik? Och kollade man om det i dag ”arbetar efter ett ledningssystem som utgår från att verksamheten utövar hälso- och sjukvård”? Vilket IVO alltså inte tyckte att företaget gjorde 2014…

Företaget vann upphandlingen på ett anbud om 46 miljoner, mot de 60 miljoner som offererades av det företag som dittills haft uppdraget. Det är en rätt betydande skillnad.

”Med tanke på rätt många erfarenheter av att företag kan lämna underfinansierade anbud inställer sig frågan om man undersökte de underliggande beräkningarna – och om det föreföll troligt att det nya företaget verkligen skulle kunna leva upp till det.”

Med tanke på rätt många erfarenheter av att företag kan lämna underfinansierade anbud inställer sig frågan om man undersökte de underliggande beräkningarna – och om det föreföll troligt att det nya företaget verkligen skulle kunna leva upp till det.

Att göra bra upphandlingar kräver en hel del kompetens av upphandlarna – inte minst förståelsen för att det privata näringslivet faktiskt fungerar, och tänker, på ett annat sätt än man gör inom offentlig förvaltning. Det krävs faktiskt en insikt om att anbudsgivarna inte är ute efter att göra goda gärningar i samhällets tjänst, utan för att tjäna egna pengar på det. Vilket kräver noggranna preciseringar av anbudsunderlaget, en lika noggrann granskning av inkomna anbud och extremt tydliga preciseringar av kontraktsvillkoren.

Det är begripligt att små kommuner inte alltid har resurser att hålla sig med den omfattande kompetens som upphandlingar faktiskt kräver. Stora organisationer, typ den som svarat för kontraktet med Apotekstjänst, borde kunna klara den.

Men det kräver förstås att man lägger resurser på det.

Och det snuddar vid frågan hur pass rationell – och kostnadsbesparande – allt det här upphandlandet egentligen är. Vi har kostnaderna för själva processen, med den särskilda kompetensuppbyggnad den kräver, och det är en del bara det. Sedan har vi kostnaderna för de direkt misslyckade upphandlingarna (som inte är alldeles få), med de störningar och de produktionsförluster de skapar. Och kostnaderna för de tilläggstjänster som plötsligt visar sig behövas.Och så har vi de inkörningsproblem som även vid välgjorda upphandlingar är svåra att undvika, när en helt ny entreprenör ska ta över en verksamhet som tidigare skötts av någon annan.

Plus riskerna för att oseriösa aktörer direkt fuskar (som snöröjningen i Stockholm förra vintern). Eller att sänkta kostnader för kommunen åstadkoms genom underbemannade verksamheter där priset betalas av de anställda.

Föreställningarna om en evigt prispressande konkurrens mellan evigt innovativa privata företag med idel goda avsikter håller som så mycket annat i 1990-talets rosenfärgade marknadsliberalism inte för verkligheten. Och det är hög tid att inse det.

Och medan vi ändå håller på med det kan vi ju också konstatera att de där idéerna om det onödiga med beredskapslager i offentliga verksamheter, de bygger också på föreställningar om evigt välfungerande leveranser ”just in time”. Som inte heller håller.

Och som den dag beredskapslagren hade behövts kan få riktigt allvarliga konsekvenser.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm