Lars Stjernkvist: Äntligen ett förslag som väckte känslor

oktober 2015 tiggare på Drottninggatan Ylva Säfvelin/AiBild
Foto: Ylva Säfvelin/AiP

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion och/eller ledarskribenter. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Det händer att jag beskrivs som kommunens starke man. Därför var det många som tog för givet att Norrköping skulle följa efter Eskilstuna och införa tiggeritillstånd. När jag uttryckte sympati för förslaget var det givet att jag hade stöd, i kommunen och självfallet inom mitt eget parti. Men det hade jag inte, och därför har jag fått backa.

Äntligen, det var på tiden.

Missförstå mig inte, jag är ingen självplågare. Jag är engagerad politiskt därför att jag vill påverka. Det är aldrig roligt att bli nedröstad. Samtidigt är motsatsen definitivt inte roligare. För om jag alltid fick igenom min vilja och aldrig ens fick uppleva något motstånd, då skulle mitt parti i Norrköping vara allt annat än en levande politisk rörelse.

”Efter mötet där vi diskuterade tiggerifrågan åkte jag hem med blandade känslor. Besviken över bakslaget, men nöjd med diskussionen och det faktum att många deltog och att jag fick veta vad flertalet tyckte.”

Därför menar jag verkligen vad jag skrev, äntligen. Äntligen väckte ett förslag starka känslor, och äntligen fick jag känna på ett rejält motstånd inom mitt eget parti. Efter mötet där vi diskuterade tiggerifrågan åkte jag hem med blandade känslor. Besviken över bakslaget, men nöjd med diskussionen och det faktum att många deltog och att jag fick veta vad flertalet tyckte.

Det är inte alltid med den känslan jag lämnar partimöten. Vi träffas, pratar och har det trevligt, men det är långt ifrån alltid som vi använder våra förenings- eller arbetarekommunmöten för att vädra och värdera de riktigt laddade frågorna. Inte så sällan får vi information i någon fråga och efter det följer en diskussion. Besluten tas någon annanstans.

Åter till tiggerifrågan; jag hade förstås varit mer bekymrad om mitt parti hade avfärdat hela frågan som oviktig. Om vi hade konstaterat att så få berörs eller ännu värre, att det inte går att göra något för att hjälpa de utsatta. Om vi som parti indirekt accepterar att människor som lever i vårt land tvingas tigga för sin överlevnad, då lever vi farligt.

Frågan har utretts och diskuterats i flera år. En särskild tiggerisamordnare lämnade sin rapport 2016, och såg inga andra lösningar än att försöka påverka tiggarnas hemländer. En del inom vårt parti och andra har förordat förbud. Och medan debatten fortsätter sitter det människor utanför våra livsmedelsbutiker och ber om lite av vårt överflöd. De är inte så många, men de lever och bor på sätt som borde vara helt oacceptabla i Sverige.

I Norrköping och i andra kommuner är det inte bara tiggande migranter från andra EU-länder som lider nöd. Vår socialtjänst möter många andra. Det speciella med tiggarna från Rumänien och Bulgarien är att vi ofta inte vet vilka de är, att de undviker all kontakt med myndigheter.

Det är därför jag var intresserad av Eskilstunas modell. Möjligen kan det vara ett sätt att nå fram till och sätta press på de ytterst ansvariga. Men som sagt, många i mitt parti och andra ansåg snarare att ett tillstånd skulle göra redan utsatta än mer utsatta.

Nu fortsätter diskussionen i Norrköping. Jag och andra försöker hitta andra lösningar. För det är det som är poängen med en levande folkrörelse, den tvingar oss att hela tiden att tänka efter och längre med övertygelsen att vi med politik kan förbättra samhället.

Vi gör det med övertygelsen att alla starka män och kvinnor behöver partiets stöd.

Lars Stjernkvist är kommunstyrelsens ordförande i Norrköping

 

Ledarskribent
Ledarskribent

E-post: [email protected] Telefon: 08-700 26 00 Adress: AiP, 105 60 Stockholm Besöksadress: Sveavägen 68, Stockholm

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm