Anne-Marie Lindgren: Det är en myt att sänkta skatter stimulerar ekonomin

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion och/eller ledarskribenter. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Värnskattens avskaffande – alltså den förhöjda inkomstskatt som utgår på månadslöner över 61 000 kronor – har inte utlöst något mer omfattande jubel i väljarkåren.

Det är inte särskilt förvånande. Få personer får över huvud taget del av sänkningen. Och för alla andra ligger förmodligen sänkta skatter för de allra mest högavlönade mycket långt ner på listan över angelägna reformer.

Ett antal tunga företrädare för kommunerna har dessutom påpekat att de sex miljarder årligen som skattesänkningen kostar hade gjort betydligt större nytta som ökade statsbidrag till finansieringen av skolan, vården och omsorgen.

Kritiken har tydligen börjat kännas så besvärande att ett antal borgerliga ledarsidor nu rycker ut till försvar. ”Värnskatten går graven – det är bra för Sverige”, utropas exempelvis av Expressen.

Nonsens.

Värnskattens avskaffande kommer inte att ha någon effekt alls för Sverige, utom möjligen ett utrymme för ytterligare prisökningar på bostadsmarknaden. Men med tanke på att marknaden för ägarbostäder nu visar tecken på mättnad är risken antagligen inte så stor.

Och i övrigt? Vad är det för underverk för Sverige som den här skattesänkningen ska åstadkomma?

Löser den kommunernas ekonomiska problem? Gör den något åt bostadssegregationen? Får den bukt med gängkriminaliteten? Hjälper den fler långtidsarbetslösa till jobb? Löser den underbemanningen i äldreomsorgen eller bristen på sjuksköterskor?

Tillåt mig tvivla.

Att skattesänkningen ska vara så bra för Sverige bygger förstås på det gamla vanliga argumentet för lägre skatter, särskilt då för de högre avlönade: det ska leda till fler arbetade timmar

Precis som jobbskatteavdragen på sin tid, alltså. Så jag vill ha svar på två frågor:

A/ om nu jobbskatteavdragen fått den utlovade effekten, att stimulera arbete, utbildning och företagande, varför behövs då en skattesänkning till? Ska folk jobba ihjäl sig?

B/ om däremot avdragen inte fått dessa effekter, varför skulle då plötsligt ännu en skattesänkning få det?

Hur ska de högavlönade dessutom skaffa de tilltänkta extrainkomsterna? Folk med löner på den här nivån har som regel enligt sina avtal oreglerad arbetstid, det vill säga de har inte särskild övertidsersättning – ersättningen är inbakad i den högre lönen.

Alltså måste de hitta extrajobb. Var då? Någon som tror att folk med de här inkomsterna tänker ta några timmars extraknäck som reklamutdelare?

”De flesta ekonomer erkänner att skattesänkningar kan leda till att folk faktiskt arbetar mindre, därför att man plötsligt får råd med det.”

Valet att gå upp i arbetstid är – åtminstone för folk med så god ekonomi att de kan välja – en vägning mellan de extra inkomster det ger och den uppoffring i tid det kräver. De flesta ekonomer erkänner att skattesänkningar kan leda till att folk faktiskt arbetar mindre, därför att man plötsligt får råd med det.

Det allra vanligaste är att folk jobbar lika mycket som förr. Dels för att det inte finns skäl att gå upp i arbetstid när man får mer pengar för den tid man redan jobbar. Dels för att det faktiskt inte är så självklart enkelt att öka på sin arbetstid ens om man skulle vilja. Det beror på hur arbetsmarknaden ser ut, nämligen.

Ett annat sätt som skatteintäkterna från högavlönade kan öka är förstås att det blir fler höglönejobb. Men utbudet av höglönejobb har ingenting med inkomstskatterna att göra. Den allmänna löneökningen kan förstås leda till att fler personer på sikt hamnar över 61000 kronor i månaden, men återigen, det har inte med skatteuttaget att göra.

Låt oss begrunda erfarenheterna från jobbskatteavdragen. 2001, med en skattekvot kring 47–48 procent, var arbetslösheten 5,8 procent. 2007, första året med jobbskatteavdrag, var den 6,1 procent. 2010 och 2011 låg den över 8 procent.

För de åren drogs vi med sviterna av finanskrisen. Som jobbskatteavdraget inte bet på. Sedan sjönk arbetslösheten ner till dagens siffra som, på nytt, ligger litet över 6 procent. Med andra ord, trots alla jobbskatteavdrag och en skattekvot kring 43 procent, är arbetslösheten densamma i dag som när avdragen infördes.

Och nu är vi uppenbart på väg in i en lågkonjunktur, med minskande sysselsättning och ökad arbetslöshet.

Trots jobbskatteavdragen…

Expressen åberopar en promemoria från finansdepartementet, där det heter att det mest sannolika är att sänkningen på lång sikt blir självfinansierande.

Ja, vad ska de stackas departementstjänstemännen säga? De måste ju på något sätt hitta argument för varför en sänkning som beslutats av rena förhandlingsskäl också har sakskäl. De räddar hedern genom att konstatera att ”beräkningarna är dock osäkra” och effekterna kommer först på ”lång sikt”.

Visst är beräkningarna osäkra – det handlar helt enkelt om modellberäkningar. Bristen på empiriskt underlag vad gäller skattesänkningars effekter för högavlönades arbetsutbud är, snällt uttryckt, påtaglig.

Hela det här talet om de fantastiska stimulanseffekterna av skattesänkningar i högre inkomstskikt ska tas för vad de är – lobbying för egna ekonomiska intressen. Som man bara förklär till samhällsnytta för att det ska låta litet bättre.

Personligen hänför jag det till fablernas värld.

 

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm