Anne-Marie Lindgren: Det är inte rasistiskt att vilja diskutera utmaningarna

Foto: Ylva Säfvelin/AiP

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion och/eller ledarskribenter. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Det är ingen som helst tvekan om att det som kallas ”invandringen” – en beteckning som i sig rymmer flera olika frågor – är en av de stora och mest laddade frågorna i svensk politik i dag.

Det finns socialdemokrater som tycker att partiet borde skjuta undan de frågorna och i stället lyfta fram välfärdspolitiken.

Det går, på ett sätt, att hålla med. Det finns oerhört mycket som kräver uppmärksamhet – och opinionsbildning! – kring välfärden, som finansieringen, reglerna i sjukförsäkringen och villkoren för privata etableringar.

Men det går, för det första, aldrig att slippa en debatt som många väljare uppenbart tycker är viktig, och aldrig att döda den debatten med argumentet att något annat är viktigare.

För det andra är det onekligen så att hela migrations- och integrationskomplexet rymmer att antal frågor som socialdemokratin inte alltid har svar på men behöver skaffa sig – eftersom det är frågor som måste hanteras.

”Invandring” bör inledningsvis påpekas, är av flera olika slag, med olika regelverk: Asylinvandring, arbetskraftsinvandring, anhöriginvandring, och den migrationen som beror av EUs fria rörlighet. Debatten är laddad om allt detta, men på delvis olika sätt, som kräver olika diskussion.

Resonemanget i det följande rör asylinvandringen, som nog oftast är den folk i allmänhet associerar till när begreppet ”invandring” nämns.

Med viss förenkling kan man säga att debatten om den följer tre huvudlinjer: Ja, nej, och mittemellan.

Ja-linjen, där många socialdemokrater finns, utgår främst från de humanitära/moraliska argumenten: vi är skyldiga att hjälpa människor på flykt undan våld och förtryck. Invandring ses också som något positivt: Sverige behöver arbetskraft, och invandrarna tar med sig nya impulser och erfarenheter som berikar den svenska kulturen.

Nej-linjen är Sverigedemokraternas, och diametralt motsatt ja-linjen. Många i SD hävdar att få asylsökande har ”egentliga” flyktingskäl, de flesta kommer för att få del av den svenska välfärden. De som är ”riktiga” flyktingar bör man hjälpa i deras närområde. Invandring ses på det hela taget som något negativt, den bör minimeras, och de som tas emot ska anpassa sig helt till svenska seder.

Ganska länge var det bara de två linjerna som fanns i debatten.

För nej-linjen har mycket klara undertoner av främlingsfientlighet och iband av ren rasism. Det blockerade länge en mer nyanserad debatt, där problemen kunde lyftas som de sakfrågor de faktiskt är. All diskussion om eventuella problem fick en underliggande ton av just främlingsfientlighet – och därför blev det svårt att alls diskutera dem.

Det är med invandring som med alla samhällsförändringar: det finns positiva aspekter men också negativa, möjligheter likaväl som risker. För att ta vara på möjligheterna och inte få problemen på halsen som en otrevlig överraskning när man blundat för dem alldeles för länge, så måste man ta en sansad diskussion om båda delarna. Och, ofrånkomligt, om vilka resurser som krävs, hur stora sådana vi har, och vilka begränsningar som gäller.

Där har vi det jag kallar mittemellan-linjen. Den börjar, kanske litet trevande, växa fram i socialdemokratisk debatt i dag, men fortfarande reagerar många på den som om den handlar om SD-politik.

”Det är nödvändigt att vi lär oss skilja på diskussioner, som handlar om faktiska problem och begränsningar vad gäller en migration vi principiellt stöder, och diskussioner som handlar om att se migration som något i sig icke önskvärt.”

Vilket den alltså inte gör. Och det är nödvändigt att vi lär oss skilja på diskussioner, som handlar om faktiska problem och begränsningar vad gäller en migration vi principiellt stöder, och diskussioner som handlar om att se migration som något i sig icke önskvärt.

Och nej, det är inte rasistiskt eller främlingsfientligt att resa frågor om, exempelvis, krav på svenskkunskaper för medborgarskap. Medborgarskap innebär rätt att rösta om hur landet ska styras, och vari ligger det orimliga i kravet att folk ska begripa det språk som denna styrelse utövas på?

Medborgarskap handlar om både rättigheter och skyldigheter. Asylmottagandet, och det stöd som erbjuds för integrationen i skola och arbetsliv, innebär rättigheter. Det är inget konstigt, och inte inhumant eller omoraliskt, att ställa frågan vilka skyldigheter de nykomna samtidigt ska ha. Det finns vissa svar på den frågan som kan vara inhumana, men det betyder inte att frågan i sig är det, eller att alla svar är det.

Som de flesta läsare redan insett hör jag själv till mittemellan-linjen. Jag har vuxit upp i facklig miljö, och lärde mig tidigt att det alltid finns ekonomiska realiteter att respektera, vilka visioner om samhällsförbättringar man än må ha. Och jag har i omgångar arbetat i det regeringskansli där alla reformer, hur önskvärda de än var, obönhörligt krävde finansiering.

Då sitter det i ryggmärgen att politik inte bara handlar om god vilja och öppna hjärtan, utan om resurser. Utan resurser, utan fungerande lösningar på praktiska problem, faller de bästa intentioner platt till marken och kan, dessvärre, rent av få negativa resultat.

Vi skulle, till exempel, kunna börja med att diskutera hur vi bär oss åt för att få fram det nödvändiga tillskottet av bostäder…

 

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm