Anne-Marie Lindgren: Det är för många som vinner på ojämlikheten

Foto: Ylva Säfvelin/AiP

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion och ledarskribenter. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Vem är egentligen beredd att betala för ett Sverige som håller ihop?

Frågan ställs i en ledare i Expressen. Som konstaterar att ”alla partier varnar för att Sverige håller på att glida i sär. Men viljan att göra något åt saken verkar vara begränsad”. Det gäller både om boendesegregationen, skolsegregationen och de regionala ojämlikheterna.

Jag kan hålla med om en hel del av det som sägs i denna ledare. Som att den offentliga debatten har en påtaglig förmåga att ducka för de stora och svåra frågorna för att i stället hamna i mer lättbegripliga dagsaktualiteter, i enkla symbolfrågor eller i bråk om formuleringar och ordval.

Och att kopplingen mellan politisk retorik och faktisk handling inte alltid verkar vara så stark.

Dock misstänker jag att en inte oviktig förklaring till flykten från de svåra debatterna helt enkelt är en allmän villrådighet om hur man egentligen ska ta i dem. Detsamma gäller åtminstone delvis om bristen på konkreta förslag till åtgärder mot de växande klyftorna.

Men en annan del av förklaringen är, menar jag, att det helt inte är så att alla partier är genuint oroade över de växande klyftorna, och vill göra något åt dem.

2006–2014 hade vi en regering – Alliansen – som aktivt drev en politik för ökande klyftor. Förmögenhetsskatten försvann, fastighetsskatten lades om och blev regressiv, socialförsäkringarna försämrades på ett antal punkter, beskattningen av småföretagare (3:12-reglerna) gjorde det lätt att få ner sin skatt genom att skifta löneinkomster till kapitalinkomster, ett växande antal privata hushållstjänster skattesubventionerades, jobbskatteavdragen ökade skillnaderna i disponibel inkomst mellan hög- och lågavlönade, sjuka, arbetslösa och pensionärer beskattades hårdare än förvärvsarbetande, och så vidare.

Socialdemokraterna hade redan tidigare avskaffat arvs- och gåvoskatten och har i det avseendet bidragit till den lindrigare inkomsten av kapitalinkomster jämfört med löneinkomster. I övrigt handlar det mest om underlåtenhetssynder, det vill säga att man med några enstaka undantag inte försökt korrigera den borgerliga skattepolitiken.

Även om det väl i rättvisans namn ska påpekas att möjligheterna att göra det inte varit så stora – inte som majoriteten i riksdagen sett ut även efter 2014…

Jag kan mycket väl tänka mig att C är genuint oroad över de växande regionala klyftorna, och att många i L bekymrar sig över boendesegregation och skolsegregation. Men de har, för det första, svårt att ompröva den skattepolitik de själva drivit, och lika svårt att se att de så kallade valfrihetsreformerna behöver korrigeras.

Och båda partierna sitter så fast i det marknadsliberala tänkandet att de har stora problem att tänka i termer av politiska – samhälleliga – åtgärder, i stället för skattelättnader och skattesubventioner till ”marknaden”.

Det syns med deprimerande tydlighet i januariavtalet. Deprimerande, därför att det är åtgärder som kommer att kosta en hel del pengar utan att ge de tilltänkta resultaten.

Och vad så M anbelangar, så är de helt enkelt inte för jämlikhet. De ser fortfarande ekonomiska klyftor som viktiga för ekonomisk tillväxt, trots ekonomernas växande kritik mot tesen. De tycker fortfarande att socialförsäkringar är skadliga och vill försämra dem ännu mer. De har nyligen fått igenom ytterligare 20 miljarder i skattesänkningar för högavlönade och tror fortfarande att det kommer att driva upp tillväxten och sysselsättningen.

Och moderata kommunalpolitiker ägnar sig envist åt att kasta över sociala problem på andra kommuner, oftast med sämre ekonomiska resurser. Vilket ytterligare ökar klyftorna.

Socialdemokratin å sin sida har, som sagt, rätt länge varit på defensiven i jämlikhetsfrågorna. En del tyder på en begynnande vändning, men fortfarande finns en vilsenhet kring vad som konkret krävs.

Och så har vi ju det där lilla problemet med bristen på riksdagsmajoriteten…

Politisk splittring och politiska låsningar är dessvärre betydande förklaringar till handlingsförlamningen i de frågor som många, trots allt, inser är problematiska.

En annan lika tråkig förklaring är den som Expressen-ledaren är inne på: jämlikhetspolitik innebär, med nödvändighet, också omfördelning – från dem som haft fördel av ojämlikheterna till dem som drabbats av nackdelarna.

”Och det problematiska i dag är att det senaste decenniets politik har skapat så många, och så röststarka, grupper som faktiskt tjänat på ojämlikhet att det har direkt betydelse för möjligheterna att åstadkomma förändringar.”

Egenintresset kolliderar med allmänintresset, konstaterar Expressen. Och det problematiska i dag är att det senaste decenniets politik har skapat så många, och så röststarka, grupper som faktiskt tjänat på ojämlikhet att det har direkt betydelse för möjligheterna att åstadkomma förändringar.

Ska man leta efter ljuspunkter kan det möjligen vara att flera partier har egenintressen av att göra något åt de kommunala finansieringsproblem som nu visar sig allt tydligare.

En annan öppning kan vara de besvärande resursproblemen inom sjukvården, problem som både personal, patienter och anhöriga känner av. Det skapar åtminstone möjligheter att få förståelse för att skatter behövs för att betala tjänster som många behöver!

 

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm