Anne-Marie Lindgren: Det är inte låglönejobb som saknas – det är kompetens

svetsa-svetsare-gnistor

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Jaha, så var vi där igen.

Det är LOs fel ”att integrationen fungerar sämre” och ”att vi får för lite skattemedel till välfärden”. För LO håller många människor utanför arbetsmarknaden.

Hävdar alltså Liberalernas nyvalda partiledare Nyamko Sabuni i en intervju i tidningen Arbetet.

Med det brukar menas att facket förhandlat upp lägstalönerna på nivåer som gör det för dyrt för arbetsgivarna att anställa folk med låg utbildning och med det lägre produktivitet. Så bara facket går med på att sänka lägstalönerna skulle massor med lågutbildade invandrare få jobb, heter det.

Resonemanget är sakligt fel. Och politiskt livsfarligt.

”Föreställningen att folk med för låga kvalifikationer får jobb bara arbetsgivaren får betala dem lägre är så förenklad att den är falsk.”

Föreställningen att folk med för låga kvalifikationer får jobb bara arbetsgivaren får betala dem lägre är så förenklad att den är falsk. Arbetsgivare anställer folk för att utföra vissa bestämda arbetsuppgifter. Folk som inte bedöms klara dem anställer man inte, även om de får lägre lön.

Erfarenheterna av olika sorters subventionerade jobb – alltså jobb där arbetsgivarens egna kostnader är låga – är tydliga: det är huvudsakligen personer någorlunda nära arbetsmarknaden som får sådana anställningar.

Det kan uttryckas som att lägre lönekostnader inte kompenserar för stora kompetensluckor, utan bara för mindre. Och det finns vettigare sätt att rätta till just mindre kompetensbrister än generella sänkningar av lägstalönen.

De lågkvalificerade jobben är dessutom ofta också osäkra jobb. Talande är en färsk rapport om rutjobben; tre fjärdedelar av de anställda i rutföretag hade mindre än helårslön. Hälften hade högst halvårslön.

Trösklarna in till arbetslivet är rätt höga i dag, ja, men det handlar om kompetenströsklar. De flesta jobb i dag kräver utbildning på gymnasial nivå – det är bara cirka 5 procent av alla jobb som inte gör det.

Det säkraste sättet att hjälpa personer med svaga kvalifikationer in på arbetsmarknaden, och dessutom att bli kvar där, är yrkesutbildning. Här är några sådana bristyrken: bussförare, golvläggare, elektriker, anläggningsarbetare, kallskänkor, fordonsreparatörer, undersköterskor, svetsare, snickare.

Kompetensbrist, alltså brist på utbildat folk, är det stora problemet på svensk arbetsmarknad redan i dag, och kommer att bli ännu större de närmaste åren. Från både individuella och samhällsekonomiska är det enda rationella att ge så många som möjligt som saknar den kompetens som efterfrågas möjlighet att skaffa sig den.

”Det är inte så enkelt som att välfärdsfinansieringen kan klaras genom fler jobb så där i största allmänhet – det kräver fler jobb på hyfsade lönenivåer.”

Ökad satsning på låglönejobb är nämligen inte samhällsekonomiskt rationellt: de ger för litet skatteintäkter i förhållande till de välfärdstjänster – skola, barnomsorg, äldreomsorg, sjukvård, kollektivtrafik, pensioner etcetera – som den enskilde använder under livet. Det är inte så enkelt som att välfärdsfinansieringen kan klaras genom fler jobb så där i största allmänhet – det kräver fler jobb på hyfsade lönenivåer. Den sanningen missas alldeles för ofta av låglöneförespråkarna.

Ja, och så var det det där med integrationen…

Då kan man, för det första, konstatera att det inte är så bra för integrationen att skapa särskilda låglöneproletariat av icke-svenskfödda, som både i arbetsliv och i bostadsområden kommer att leva separerat från svenskfödda.

Och för det andra – tror man på allvar att integrationen av invandrade gynnas, om denna integration ställer grupper som redan finns här inför kravet på sämre löneutveckling???

För sänkta ingångslöner får alltså följdeffekter för hela lönesättningen…

Det är övertydligt uppenbart av de senaste decenniernas utveckling att främlingsfientlighet och ren rasism växer, om invandring och integration sker på ett sätt som uppfattas som ett hot mot den egna tryggheten. Att invandrade tar jobb, dumpar löner och/eller drar resurser från välfärden är oerhört vanliga rädslor, som i sin tur är oerhört vanliga skäl till att folk röstar på främlingsfientliga och högerpopulistiska partier.

Så mycket som en fjärdedel av LOs medlemmar röstar på SD. Är det någon som tror att den andelen skulle minska, om lönerna i deras yrken skulle riskera nedpressning med hänvisning till integrationen av invandrade?

När borgerligheten talar om ”LO” hör man alltid undermeningen av ”fackpampar” drivna av personligt maktbegär. Men ”LO” är alltså en sammanslutning av 14 fackförbund, som organiserar över 1,4 miljoner arbetare, såväl svensk- som utlandsfödda, med inte alltför höga löner och, vad det beträffar, ofta pressade arbetsvillkor.

”Säger man att ”LO” står i vägen för integrationen säger man i praktiken att det är de här 1,4 miljonerna som stoppar den därför att de vill ha rimliga lönevillkor i sina branscher.”

Säger man att ”LO” står i vägen för integrationen säger man i praktiken att det är de här 1,4 miljonerna som stoppar den därför att de vill ha rimliga lönevillkor i sina branscher.

Jag tillåter mig tycka att det uttrycker en viss brist på respekt för de människorna.

Migrations- och integrationspolitik är nationella beslut och nationella åtaganden. De kostnader det drar med sig – för det gör det – är därmed att se som ett gemensamt nationellt ansvar.

Att kräva att vissa grupper ska ta ett extra ansvar genom att acceptera sämre lönevillkor – som mer resursstarka grupper uppenbarligen ska slippa – är inte försvarbart.

 

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm