Nina Wadensjö: En plats för lyssnande och lärande

Foto: Klas-Herman Lundgren

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Åh, Almedalen, de politiska drömmarnas främsta arena. Eller – är det kanske den politiska strategins främsta arena, vad vet jag? Men jag vet att det är en vecka som förändrats genom åren. Från 1968 då Olof Palme klev upp på ett lastbilsflak och höll tal till vår tid där varenda ruin används för seminarier och mingel.

Min första almedalsvecka gjorde jag år 2000. Jag och en kollega fick ett infall i början av juni. En månad senare anordnade vi ett seminarium om tre växande rörelser. Det visade sig vara ett lyckokast.

Först och främst fungerade det praktiska. Vi kunde bo billigt på ett bra hotell eftersom de hade så få bokningar under Almedalsveckan. Vi kunde välja bland olika seminarielokaler. Dessutom anordnades det bara några få seminarier så vi kunde räkna med många besökare, inte minst journalister. Och det lyckades. Seminariet som handlade om de militanta veganerna, den franska attacrörelsen och den allt mer etablerade queerteorin slog igenom bruset.

I dag ser det annorlunda ut. Det är lätt att tänka att Almedalsveckan har utvecklats till politikens motsvarighet till Kiviks marknad, en stor och bullrig tillställning där du måste skrika riktigt högt för att bli hörd. Troligtvis hjälper inte ens det, även en partiledare måste hitta på något nytt för att nå igenom bruset. Som att elda upp 100 000 kronor – Gudrun Schyman gjorde det för Fi:s räkning år 2010 – eller att mer eller mindre utebli – som Stefan Löfven gjort under några års tid.

”Att Stefan Löfven i år hade planerat att inleda Almedalsveckan med att besöka Ullared, Sveriges största och folkligaste besöksmål, är en nästan övertydlig strategi.”

Att Stefan Löfven i år hade planerat att inleda Almedalsveckan med att besöka Ullared, Sveriges största och folkligaste besöksmål, är en nästan övertydlig strategi. Stefan Löfven väljer folket framför eliten, en varmkorv framför rosévinet. Sedan planerade had att fortsätta veckan med att resa till Falkenberg, Skara, Tibro, Motala, Grums, Munkfors och Ramsäter. Orter som nästan aldrig får ett statsminsterbesök. Orter som kan behöva synas på den politiska kartan.

Visst är det lätt att tänka att denna 51-åriga tillställning nu har tappat bort det som var starten, det tal som hölls från ett lastbilsflak i just Almedalen. Och att den vecka som förut handlade om riksdagens partier numera skyms av tusentals seminarier, av konsulter och näringslivsföreträdare, av aktivister och nazister i någon oredig blandning. Allt mot en fond av rosor, ruiner och rosévin.

”Almedalsveckan är betydligt bättre än sitt dåliga rykte.”

Men riktigt så enkelt är det inte. Almedalsveckan är betydligt bättre än sitt dåliga rykte. Alla seminarier är öppna för allmänheten och gratis. Vem som helst får delta, och det på lika villkor. Tonen är öppen och tillåtande. Den som lyckas ta sig till Visby och hittar någonstans att bo kan se fram emot en intensiv vecka i folkbildningens tecken.

I år stannade fler hemma än vanligt. Sedan förra Almedalsveckan har det varit val, en lång och utdragen regeringsbildning, och som avslutning ett EU-val. Politiken är trött, det vi ser nu är partiernas motsvarighet till det vi brukar kalla oxveckorna. Pengarna är slut efter valrörelserna, idéerna går på sparlåga, energin är på upphällningen.

”För Almedalen är väldigt mycket mer än braskande rubriker och mediemingel.”

Men nästa år är de säkert där igen. För Almedalen är väldigt mycket mer än braskande rubriker och mediemingel. Det är en unik plats för det öppna och demokratiska samtalet, där alla som vill kan vara med och debattera och resonera. Och det är en plats för lyssnande och lärande. Kanske det finaste som finns.

 

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm